"Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet; min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda." 

Efter att jag läst söndagens gammaltestamentliga text, stod jag kvar bredvid min kyrkvärdskollega och lyssnade när hon läste ovanstående text. Plötsligt slog en underlig tanke sig fast i mitt huvud. Vad skulle kyrkorådet i Bjuråker-Norrbo församling säga, om de hade att ta ställning till Paulus brev till församlingen i Rom? I sig ingen absurd tanke, eftersom Bibeltexterna är tidlösa. Brevet är riktat till alla församlingar här och nu. Likaväl som där och då.

Vår vikarierande kyrkoherde Maja-Lena Swing förstärkte tanken som slagit mig, med att påminna om hur de tidiga kristna församlingarna försökt leva upp till söndagens evangelietext, som är hämtad ur Matteusevangeliet: "Jesus sade; 'Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." Ansträngningarna att leva upp till buden kostade på, bl. a för att den kristna församlingen blev mycket synlig och därigenom lätt att angripa.

Nu har jag haft drygt ett dygn på mig att smälta tanken och upplever att den inte alls var så tokig. Ofta när vi sitter i kyrkan och hör texter, så tar vi emot dem som enskilda kristna och inte som ett kollektiv. Paulus adresserar brevet till församlingen och bör också rimligtvis besvaras av församlingen. Jag är övertygad om att församlingen i Rom med sina äldste i spetsen inte nöjde sig med att konstatera att Paulus brev var god teologi och kunde accepteras. De hade säkert på skilda sätt redan levt efter många av de råd och anvisningar som Paulus ger. Brevet bara förstärkte deras fasta övertygelse att församlingen måste leva sin tro, inte bara omfatta den.

Det skulle vara intressant om kyrkorådet, mitt i alla ansträngningar att få debet och kredit i balans, eller att inte våra kyrkor och andra byggnader förfaller, också orkade axla rollen som en del av det andliga ledarskapet i församlingen. Därför skulle det vara intressant att få läsa i ett församlingsblad vad kyrkorådet kommit fram till. För Paulus anvisningar måste förankras i vår verklighet. Det räcker inte med att säga - vi är eniga med Paulus! Det finns mängder av frågor att besvara och problem att lösa. Hur ser t ex ondskan ut idag? Den som församlingen ska bekämpa med godhet? Vilka eller vad är våra fiender, som vi ska ge mat och vatten åt, så att de får glödande kol på sina huvuden och inte vi? Vad av det vi vill göra idag, är rätt och riktigt för alla människor? Jag tror att uppgiften skulle kännas tung för vårt kyrkoråd att ensam lösa. Jag riktar frågan vidare till kontrakt, stift och kyrkomötet. Var oss behjälpliga i att besvara Paulus brev till församlingen! 

 Nu ska inte någon tro, att jag sitter här och förlöjligar min församling eller vårt kyrkoråd. Det gör jag verkligen inte. Jag vet hur det är att sitta i kyrkoråd. Jag har gjort det och jag skulle ha blivit livrädd om jag fått uppgiften att besvara brevet! Jag är också ganska övertygad om, trots begränsade kunskaper om tillståndet i andra församlingar än Svenska Kyrkans, att de flesta (?) inte skulle kunna omsätta uppgifterna i Paulus brev till dagens verklighet. Brevet har till stora delar blivit teologi.

När det första kristna utropade sitt trotsiga och trosvissa - Kristus är Herre! Riktade de inte trosbekännelsen ut i tomma intet, utan det var en utmaning mot denna världens härskare i form av förgudning och tillbedjan av kejsaren. Trosbekännelsen var inte harmlös, den fick många betala med sina liv för.

Självklart har jag en något vag bild om var ondskan ska sökas och till vem vi ska rikta vårt trotsiga - Kristus är Herre. Luther och många före honom har varnat för Mammon. Idag har Mammon växt till grotesk storlek och hans överstepräster är den globala ekonomin. En ekonomi som hetsar oss till allt snabbare tillväxt, som bl. a sägs vara förutsättningen för att fattiga skall får det bättre. En ekonomi där storleken på min pension kanske är beroende av att barn, någonstans i världen, sliter och dör i förtid, fastkedjade vid sina maskiner.

Jag skulle vilja höra hur majoriteten av kristenheten slungar ett stolt - Kristus är Herre - mot hela vårt ekonomiska etablissemang. Då skulle vi, kära systrar och bröder, få lida förföljelser! Kristen tro utmanar!

Det här inlägget är nästan en kopia av det här inlägget.

Andra intressanta bloggar om: Bjuråker-Norrbo församling, Församlingen i Rom, Romarbrevet, Paulus, Jesus, Kristus, Mammon,

Der Satz kommt uns schnell von den Lippen: Als Christen sind wir sind freie Menschen.
Nichtgläubige und Wissenschaftler sehen das zumeist ganz anders.

Wissenschaftler, sofern sie einer wachsenden Gemeinde von Kollegen angehören, sehen die Willensfreiheit des Menschen (siehe u.a. Wolf Singer und den Wissenschaftsblog kamenin) generell äußerst eingeschränkt.  Ein wenig anders sieht es aus, wenn Nicholas Humphrey im Seed-Magazin über die aktuelle Forschung nachdenkt. Wobei die meisten Wissenschaftler heute über die angesprochene Christenfreiheit nur lächeln, wenn nicht spotten.

Und Nichtgläubige und Atheisten, mit denen ich auf meinem Blog des öfteren das Vergnügen habe, können...

mit den christlichen Werten Freiheit, Liebe und Gnade wenig bis gar nichts anfangen, und flüchten sich zumeist in das Reich der Polemik. (Schade eigentlich, denn damit ist oft das Ende des Diskurses vorgezeichnet.)

Was hat uns Paulus zu dieser "Entscheidungsfrage" hinterlassen? "Zur Freiheit hat uns Christus befreit. Bleibt daher fest und lasst euch nicht von neuem das Joch der Knechtschaft auflegen!"Galater 5 (EU) Dieser leidenschaftliche Appell des Apostels Paulus zur Wahrung der christlichen Freiheit steht am Ende des Briefes an die Galater.

Frei bist Du, bin ich - die meisten der Gläubigen wissen es intuitiv. Christen haben gegenüber ihrer Freiheit eine an Gewissheit grenzende Überzeugung.  An dieser Stelle kommt gerne der Einwand: Wie können Christen von Freiheit sprechen, wenn sie doch an biblische Gesetze, den Gehorsam gegenüber Gott und die guten Werke für das ewige Leben geknebelt sind?

Das ist wohl das eklatanteste Missverständnis gegenüber dem christlichen Glauben.

Gehorsam gegenüber Gott?

Ich bezeichne es als eine Verpflichtung, als eine in Freiheit getroffene Zusage, die ich mit Freude wahrnehmen kann, denn was könnte es Erfüllenderes geben, als sich einem Schöpfer zu verpflichten, der seinen Sohn für den neuen Bund unter uns leben und sterben ließ, und uns durch die Gottesmutter Maria gezeigt hat, dass Menschen das ewige Leben erleben dürfen? Eine Verpflichtung (im Unterschied zum Gehorsam) gibt mir die Möglichkeit, für oder wider meinen Gott zu handeln; das nenne ich Freiheit; eine Handlungsfreiheit, der im übrigen von Atheisten und Naturalisten nicht grundsätzlich widersprochen wird.

Wie sieht es bei unseren nichtgläubigen Mitmenschen aus? Können sie grenzenlose Freiheiten reklamieren? Zwei Gründe sprechen dagegen: Zum ersten haben Nichtgläubige (genauso wie Christen) Verpflichtungen gegenüber Mitmenschen, der Natur, den Menschenrechten: Es liegt in ihrer Freiheit, diese Verantwortungen wahrzunehmen oder auch nicht. Zum zweiten macht es ausgerechnet die Wissenschaft den Naturalisten und Humanisten schwer, denn wie eingangs erwähnt, sorgen Wolf Singer & Co dafür, dass der Begriff der Willensfreiheit eine an allen möglichen Ecken und Enden beschnittene Realität der Freiheit meint.

Der moderne Humanismus (nach Schmidt-Salomon) spricht gar von Zwängen. "Menschen, die sich dem Humanen verpflichtet fühlen, haben gar keine andere Wahl, als sich möglichst radikal von den bestehenden, heteronomen, von Freiheitsfloskeln überdeckten Denk- und Handlungszwängen zu befreien. Sie sind zu einer besonderen Freiheit verurteilt. Einer Freiheit, die auch ein Zwang ist, und zwar ein Zwang zu autonomer Humanität. Wer von diesem inneren Zwang betroffen ist, der mag als AussenseiterIn belächelt werden, weil er/sie - wie Don Quixote - gegen Windmühlen anrennt. Aber das macht wenig aus, denn er/sie kann nicht anders, als sich unter gewalttätigen Verhältnissen querzustellen. Menschen dieses Schlags können nicht einfach mitmachen da, wo andere bedenkenlos mitmachen, sie müssen versuchen, die Alternative zu leben. Sie sind damit aber nicht freiere Menschen, wie oft formuliert wird, sie folgen nur anderen Zwängen."

Unter dem Joch der Bibel? Egomania für das ewige Leben?

Paulus arbeitet in seinen Briefen immer wieder mit großer Vehemenz heraus: Wer der Tora (heute: der Bibel) dem Buchstaben nach folgt, muss das ganze Gesetz halten und erwartet von ihm die Gerechtigkeit. Damit hat er sich von Christus (dem einzigen Garanten der Gerechtigkeit) abgewandt und fällt aus der Gnade. Erinnern wir uns an Jesus, wie oft er die Schriftgelehrten zurechtgewiesen hat! Es kann also unter gar keinen Umständen so sein, das Christen unter der Knechtschaft des Bibelwortes stehen.

Noch etwas betont Paulus als unmißverständliche Botschaft. Wer glaubt, das ewige Leben durch gute Werke, also aus Fleiß und Gehorsam, erreichen zu können, ist zum Scheitern verurteilt. Ganz klar und punktum. Ein Joch der Bibel... gibt es nicht. Eine Christen-Egomania in Richtung ewiges Leben... ist sinnlos.

Das Reizwort Gnade

Wer sich von Christus abwendet, fällt aus der Gnade, hat seine freie Entscheidung gegen Gott getroffen. Wer sich von den Mitmenschen (den Nächsten und mit Michael Schmidt-Salomon vergessen wir auch nicht die Fernsten) abwendet, wendet sich ebenfalls von Gott ab, kann keine Gnade erwarten. Jetzt wird es noch komplexer, das Stichwort Gnade ist gefallen! Übrigens ein absolutes Reizwort für Nichtgläubige („Gnade ist unverdient, daher ist Gnade ungerecht!" ).

Aber der Reihe nach. Der Mensch ist (unabhängig davon ob wir Anhänger der Schöpfungslehre oder der EVT [Evolutionstheorie] sind) mit der einzigartigen Fähigkeit des Selbstbewusstseins und der Antizipation (hmm, ich sollte für die Rente sparen) ausgestattet. Wir können also Entscheidungen treffen, zu sparen oder nicht zu sparen, Mitmenschen zu helfen oder nicht zu helfen, zu töten (leider) oder nicht zu töten.

Die Summe der von uns getroffenen Entscheidungen (wiederum unabhängig davon, ob wir durch die Brille der EVT oder der Schöpfungslehre blicken) wird nie gerecht und vollkommen sein.

Jetzt spätestens scheiden sich die Geister. Christen erkennen einen vollkommenen Gott der Liebe, der uns dazu berufen hat, ihm nachzufolgen. Der uns ein unendliches Geschenk der Liebe in Gestalt und Geist seines Sohnes Jesus Christus gegeben hat. Der dem Apostel Paulus eine ganz außerordentliche Gnade geschenkt hat, in Form einer Gottesoffenbahrung und einer dramatischen Umkehr.

War es nicht Paulus, der Christen bis aufs Blut verfolgt hatte? Wie ist diese Entwicklung nur möglich?

Paulus ist ursprünglich konsequent den Buchstaben der Tora gefolgt, und sah sich deshalb gezwungen die „der Tora untreuen Christen" knüppelhart zu verfolgen. Es waren vielleicht die Ernsthaftigkeit und Aufrichtigkeit, die Paulus an den Tag legte, die ihn für diese Gnade Gottes vorbereitet haben. Tatsächlich, Paulus wurde nach seinem „Damaskuserlebnis" zu dem Verkünder Jesu Christi schlechthin.

Ich gebe zu, lange mit einem Satz des Paulus gehadert zu haben.

Dank für die Berufung zum Apostel  1.Timotheus 1 (EU)
12 Ich danke dem, der mir Kraft gegeben hat: Christus Jesus, unserem Herrn. Er hat mich für treu gehalten und in seinen Dienst genommen, 13 obwohl ich ihn früher lästerte, verfolgte und verhöhnte. Aber ich habe Erbarmen gefunden, denn ich wusste in meinem Unglauben nicht, was ich tat. 14 So übergroß war die Gnade unseres Herrn, die mir in Christus Jesus den Glauben und die Liebe schenkte.

Heute sehe ich genau in diesem (heuchlerisch anmutenden) Satz die eigentliche Botschaft: Wir sind frei, also begehen wir immer wieder Fehler und Verbrechen. Unsere begrenzte Erkenntnis einerseits und unsere große Handlungsfreiheit andererseits machen es unmöglich: Umfassend gerechtes Denken, Handeln und Urteilen ist dem Menschen nicht möglich, außer...

...außer, wir Menschen handeln in Freiheit und Liebe, fehler- und frevelhaft wie wir auch sind, und wissen schlussendlich um die Gnade, die wir unverdientermaßen, aber gerechterweise (!) , erwarten dürfen.

Wie sieht Paulus die Ausgangssituation des Menschen?

"Zur Freiheit hat uns Christus befreit. Bleibt daher fest und lasst euch nicht von neuem das Joch der Knechtschaft auflegen!"Galater 5 (EU)

Was ist die Gerechtigkeit des Handelns nach Paulus?

"Wir aber erwarten die erhoffte Gerechtigkeit kraft des Geistes und aufgrund des Glaubens. Denn in Christus Jesus kommt es nicht darauf an, jedes Toragesetz zu halten, sondern darauf, den Glauben zu haben, der in der Liebe wirksam ist."Galater 5 (EU)

Was dürfen wir nach Paulus erwarten?

„Die Sünde soll nicht über euch herrschen; denn ihr steht nicht unter dem Gesetz, sondern unter der Gnade." Römer 6 (EU)

Braucht es Freiheit, wenn es keine Gnade gibt? Eine gnadenlose Freiheit? Diese zugespitzte Formulierung lässt es erahnen: Gerade weil wir große Freiheit haben, kann nur göttliche Gnade eine wahre (menschenunabhängige) Gerechtigkeit schaffen. Oder aus dem Blickwinkel der Gnade: Dürfen wir sie doch erst erhoffen, weil wir in unserem freien Handeln oft keine Gerechtigkeit schaffen.

Braucht es Liebe, wenn es keine Gnade gibt? Die Liebe zu Gott, zu den Menschen und zur Gerechtigkeit braucht es immer, das ist offensichtlich. Aber selbst in der Liebe, die durch den Glauben wirksam wird, die durch die Kirche getragen wird, geschieht auch fehlerhaftes und schreckliches (von der Christenverfolgung des Paulus bis zur Ausgrenzung Schwuler und Lesben in vielen Kirchen, um nur zwei Beispiele herauszugreifen). Was wäre unsere menschliche Liebe, die nie vollkommen sein wird, ohne die göttliche Gnade?

Braucht es Gnade, wenn es keine Freiheit gibt? Wir könnten doch alles wissenschaftlich und rational zum Besten aller Menschen einrichten, auch wenn wir nicht „perfekt" sind, ein hohes Mass an Gerechtigkeit müssten uns Wissenschaft und Humanismus doch erbringen können? Die von Gläubigen und Nichtgläubigen unbestrittenen Grenzen der Erkenntnis und des Handelns machen uns bewusst: Eine menschengerechte und über die Geschichte gültige Gerechtigkeit kann nur menschenunabhängig begründet sein, als Ausdruck göttlicher Liebe und Gnade.

Freiheit, Liebe und Gnade - meine persönlichen Favoriten in einer Gegenwart, die gerade an diesen drei Grundwerten besonders stark rüttelt, ohne überzeugendes entgegenzusetzen.

Bild: Ökumenisches Heiligenlexikon, frei (Gemeinfreiheit)

------------------------------------------------------------------------------

siehe auch In der Nachfolge Jesu - Ein Paulusratgeber

------------------------------------------------------------------------------

Du bist der Schöpfer, Herr.
Du bist die Wahrheit, der Schöpfer des Universums.
Du bist der Schöpfer, die Wahrheit und die Gnade für uns Menschen.

Gottvater, Dein Heiliger Geist sei bei uns Menschen, bei unseren Familien, bei unseren Freunden und Nächsten.

Bewahre uns vor den endlichen Gedanken, wir könnten allein aus eigener Kraft gerechte Werke für Dich und für andere tun.

Nur auf uns selbst gestellt bewirken wir nichts, schenke uns daher Kraft
- in unserer Freiheit
- für unsere Liebe
- in der Hoffnung auf Deine unendliche Gnade.

Du bist die Freiheit und die Liebe und die Gnade in Ewigkeit.
Amen.

TU und GOR diskutieren heute die Zukunft des Buchmarkts zwischen iPod und Erotik.

LINK: Der iPod für Bücher wird definitiv kommen (Welt online, 11. August 208)

TU: Ich glaube nicht, dass sich irgendwas von dem durchsetzen wird.

GOR: Ich finde Bücher sind eh zu teuer. Zeitungen sind vom Preis ok, aber wenn man sich Bücher für 1 Euro oder gratis runterladen kann, könnte sich so was schon durchsetzen. Momentan sind die Verlage aber noch zu mächtig.

TU: Aber im Vergleich mit den meisten anderen Gütern sind Bücher doch nicht zu teuer, gerade die Taschenbücher, ich glaube nicht, dass dies das Problem ist, um das es da geht: Es scheint mir mehr darum zu gehen, dass das Reale des Buchstabens, der tödliche Blick auf den Buchstaben (s. Paulus: "Der Buchstabe tötet, der Geist macht lebendig") umgangen werden soll, weil das Subjekt ihm nicht mehr standhalten kann - so dass zwischen den direkten Anblick des Buchstabens und den Leser ein Medium installiert wird, das ihm suggeriert, der tödliche Buchstabe sei liquidiert.

GOR: Ich glaube du sprichst da vom Preis-Leistungsverhältnis - das ist bei Büchern schon ok (kommt natürlich auf den Inhalt und den Autor an). Trotzdem, ich finde Preise um die 10 Euro für kulturelle Güter schon recht immens. Ganz zu schweigen von Büchern die über 30 Euro kosten. Ich meine beim Musikmarkt ging dieser Preiswucher im Bezug auf CDs auch nach hinten los. Musiker verdienen ja mit CD-Verkäufen gar nix mehr. Purer Luxus. Das ist auch im Bezug auf Bücher zunehmend unproportional und deshalb können sich Kulturgüter nur noch gehobene Mittelschichten leisten. Es gibt ja auch kaum Autoren die vom Verkauf ihrer Bücher leben können. Das liegt nicht an den billigen Preisen, sondern ganz im Gegenteil daran, dass Bücher, ähnlich wie CDs, einfach zu teuer sind. Lesen ist doch eine Luxusveranstaltung. Im Endeffekt ist ja das "Material" auf dem die Buchstaben abgelichtet oder gedruckt sind egal, oder? Ich versuch das jetzt nur mal aus einem anderen Blickwinkel zu sehen. Die Argumente des Kulturbürgertums sind mir ja bewusst, aber auch irgendwo langsam schon ein Klischee (Untergang der Buchkultur, der Bildung etc.).

TU: Ja, ein schwieriges Thema, klar, da helfen auch keine bildungsbürgerlichen Argumente weiter, das sehe ich auch so - ich sehe das Problem eher im Zusammenhang mit dem, was Zizek über andere Substitutionen gesagt hat: Kaffee ohne Koffein, Süßen ohne Zucker, usw. - so jetzt eben auch das Buch ohne das Reale des Buchstabens. Es geht da aber auch um eine Art De-Naturalisierung, da Bücher ja letztlich aus Bäumen gemacht sind, und auch dieses Reale, das Opfern der Natur, wird durch diese Geräte substituiert.

GOR: Wenn Bücher bzw. Texte nur noch digital zirkulieren, wäre das ja auch so eine Art „Wikipedialisierung“ des Buchmarkts. Zumindest was den Sachbuchmarkt/Wissenschaften betrifft. Das würde ich sehr begrüßen. Akademische Bücher und Aufsätze sollten für jedermann frei und vor allem problemlos und einfach zugänglich sein. Vielleicht wäre so ein wireless "Display-Buch/Textdatenbank" insbesondere für Studenten, Wissenschaftler etc. sehr hilfreich. Ich meine, stell dir nur vor, wie das die Recherche in Bibliotheken erleichtert bzw. abschafft. Bei der Literatur sehe ich das natürlich anders. Vielleicht eignet sich das "Belle Lettre" nur für das Papier. In diesem Sinne würde ich Zizeks Café Metapher zustimmen. Zizek selbst würde ich natürlich auch nur in Buchform lesen wollen und nicht auf einem digitalen Display. Dafür sind seine Texte zu literarisch.

TU: Ja, Deine Unterscheidung zwischen den Buchsparten und Wissensbereichen ist hilfreich - klar, die Digitalisierung ist, was Archive usw. angeht, ein Segen, keine Frage, und da sollte es auch noch viel offener zugehen. Aber ich denke, dass das Buch eben nicht nur Text ist, sondern auch an bestimmte Körpertechniken gebunden ist: man kann ein Buch eben zuklappen, man kann Seiten rausreißen, ein Buch an die Wand werfen, man kann an einem Buch riechen, es gibt unterschiedliche Drucktypen, die das Lesen schöner oder schlechter machen, all diese sinnlichen Sachen eben - ich denke halt, dass diese erotische Dimension im Sinne einer zunehmenden Puritanisierung ausgeblendet werden soll, weil sie, s. Paulus, potentiell bedrohlich, traumatisch ist.

GOR: Ja du hast da schon recht, aber die Wissenschaften haben ja ohnehin nichts Erotisches. Ein akademisches Buch werfe ich höchstens an die Wand, wenn ich ne Fliege erledigen will. Einen Roman kann man lieben und hassen, damit im Bett kuscheln usw. Ich denke du solltest das nicht so apokalyptisch sehen, sondern eher relational. Eine friedliche Koexistenz zwischen teurem Papier (für das Belle Lettre) und gratis digital (für die Wissenschaften) ist ja auch möglich.

Tru, håp og kjærleik. Samansetninga av desse tre orda er eit kjent uttrykk, og dette uttrykket er ofte, f eks i smykke, symbolisert med eit kors, eit anker og eit hjarte. Det er henta frå den teksten som blir kalla kjærleiken sin høgsong, eit flott avsnitt i Bibelen.

Me er inne i eit Paulusår, og eg markerer det med eit kjent sitat kvar månad, eitt frå kvart av dei tretten Paulusbreva i NT. Julisitatet er henta frå Første Korintarbrev (utdrag frå kap 13):

Kjærleiken er tolmodig, kjærleiken er velvillig, misunner ikkje, skryter ikkje, er ikkje hovmodig. Kjærleiken krenkjer ikkje, søkjer ikkje sitt eige, er ikkje oppfarande, gøymer ikkje på det vonde. Han gleder seg ikkje ved urett, men gleder seg ved sanninga. Alt held han ut, alt trur han, alt vonar han, alt toler han. (...) Så blir dei verande desse tre: tru, von og kjærleik. Og størst av dei er kjærleiken.

Les gjerne heile kapittel 13 i Første Korintarbrev. Det er ein flott tekst! Skildringa viser oss den fullkomne kjærleiken, den guddommelege kjærleiken. Den kjærleiken som me er heilt avhengige av. Samtidig kan denne kjærleiken vera eit sterkt og viktig ideal for oss. Og me kan også merka oss at skildringa av den fullkomne kjærleiken passar veldig godt som ei skildring av Jesus!

Tidlegare sitat:

• Juni 08: Rom 1,16 om evangeliet som ei Guds kraft til frelse

DI KLASIFIKASIKAN DALAM 2 AJARAN >>>

1. AJARAN SEBELUM KEMATIAN (keselamatan dg masuk dlm fitrah manusia)
>>> keselamatan melalui pola: Iman + Perbuatan,

2. AJARAN SESUDAH KEMATIAN (keselamatan dg keluar dari fitrah manusia)
>>> keselamatan melalui pola: Iman saja.

Tapi sebenarnya kematian itu sendiri tidak ada, karena Yesus selamat dari kematian di kayu salib). Yesus dinaikkan dalam keadaan sebagai manusia, dan dia akan datang kembali dalam keadaan sebagai manusia, sama seperti ketika dia diangkat. Diangkat dalam keadaan hidup ini adalah pola yg pernah juga terjadi terhadap Elia dan Henock.

Ajaran sebelum kematian sama dengan ajaran umumnya para nabi, baik nabi Israel maupun nabi-nabi non Israel, yaitu KESELAMATAN DENGAN MASUK DALAM FITRAH PENCIPTAAN MANUSIA. Kepada inilah hukum-hukum yang ditampilkan oleh para nabi mengacu. dan mengacu pada konsep Iman + Perbuatan.

Ketika Israel nyata-nyata menolak Yesus, mereka dinyatakan terkutuk, dan terbuang, tidak lagi mewarisi Kerajaan Allah, kenabian dan janji-janji Allah. Maka mereka gagal menjadi manusia, atau gagal mencari selamat di sisi Tuhan dengan mengikuti fitrah penciptaan manusia. Mereka menjadi bangsa yang TERKUTUK dan TERHUKUM, menurut UKURAN MANUSIA. MEREKA SUDAH BUKAN MANUSIA LAGI!!!

Oleh karena itu Paulus membuat ajaran lain: KESELAMATAN DENGAN MENJADI MAKHLUK LAIN (BUKAN MANUSIA), karena segala kemuliaan melalui ajaran SELAMAT DENGAN MENGAMBIL FITRAH MANUSIA sudah tidak cocok lagi dengan bangsa Israel.

Jadi sebenarnya SELAMAT DENGAN MENJADI MAKHLUK LAIN ini sebenarnya hanya untuk bangsa Israel saja yang terkutuk sebagai manusia (Heb 6:1-3), namun Paulus gagal mengajak orang-orang Ibrani untuk mengikuti ide tersebut. Paulus sangat sedih akan hal ini (Roma 9:2-5) Adapun orang-orang non israel yang ketarik ke dalam kekristenan adalah orang-orang yang ketarik ke dalam hukuman, mengambil bagian dalam hukumannya orang Israel, sekalipun Paulus mengatakan tidak.

KEMATIAN = matinya penyelamatan dengan mengikuti fitrah manusia (bagi orang Israel), ini berakibat pada penolakan atas Hukum para nabi, yang konsekwensinya adalah menolak sunat dan menghalalkan semua makanan. Dengan matinya Yesus dalam keadaannya sebagai manusia, adalah matinya segala sesuatu yang berkaitan dengan fitrah kemanusiaan.

KEBANGKITAN = lahirnya model penyelamatan baru, yaitu masuk dalam fitrah makhluk lain (yang bukan manusia). bangkitnya Yesus dari kematian diatas adalah lahirnya fitrah baru, dengan hukum baru, ukuran baru. lahirnya yesus roh yang bersemayam dalam diri Paulus sendiri.

Jadi sebenarnya KEMATIAN-KEBANGKITAN hakekatnya adalah matinya kemesiasan Yesus dan menjadi mesiasnya Paulus.

Inilah segala rahasia yang ada dibalik Dusta Paulus.

I Jesaja 43:1-2 finner vi Guds oppfattelse av hvordan livet skal være som en kristen. Legg merke til hva disse versene ikke sier: Gud sier ikke at Han skal bære oss over vannene, elvene og ilden. Derimot sier Gud at Han skal være med oss gjennom vannene, elvene og ilden. Og fordi Han er med oss gjennom vannene, elvene og ilden, så skal vi ikke frykte om vi er kristne.

"Jo vel og bra det her...men i mitt liv, så må jeg ikke gå gjennom så mye vann,elver eller ild. Jeg har en svær bunke med regninger, bekymringer om helsa, uroer meg over mulig krig og er ensom og engstelig med tanke på min families sykdom" Jeg forstår deg om du sier eller tenker noe liknende som dette når du leser det jeg skriver her. Men om vi leser videre i Jesaja, så ser vi at vannene, elvene og ilden ikke er fysisk vann, elver og ild. Det er bilder på prøvelser som har en like stor dybde som et vann, styrke som en elv og representerer en like stor trussel som en ild.

Så når du tenker på dine regninger, dine bekymringer om helsa, din uro over krig og din ensomhet og angst for sykdom, så tenker du på prøvelser i ditt liv som er like krevende som å svømme i et dypt vann, i en stri elv og som er like ukontrollerbare og truende som en sterk ild. Og dette er da prøvelser i ditt liv som Gud ser og som Gud sier til deg i dag : Frykt ikke, fordi jeg er med deg gjennom disse prøvelsene. Og når Gud er med oss gjennom prøvelsene og vi ikke er alene....kan det da gå galt ? Nei det kan ikke da gå galt fordi Gud er for oss. ( Rom 8.31-32 ) For når Gud er for oss, og med oss gjennom prøvelsene, så er det Guds vilje at vi skal lykkes i prøvelsene våre.

Står du midt oppi prøvelser i livet ditt idag ? Om du er en kristen, så skal du ikke frykte fordi Gud er der sammen med deg. Jesus er der sammen med deg i stormen og går gjennom prøvelsene sammen med deg. Og når prøvelsene ser deg, så tør de nok angripe og plage deg. Men når de ser Han som holder deg i hånda og går ved din side ( Jesus ), så flykter de og du vil komme ut igjen på andre siden av dine prøvelser fordi Jesus gikk sammen med deg gjennom de.

Men hva med deg som er ufrelst ? Hvordan er livet for deg når du må gå gjennom prøvelsene ? Det må nå være ganske krevende å gå der helt alene gjennom forskjellige prøvelser ? Savner du ikke at noen tar din høyre hånd og går sammen med deg, en som er sterkere enn deg og som prøvelsene vil frykte ? Fordi..når alt kommer til alt. Det er lite i et menneske som gjør dette livets prøvelser og ondskap redd. Ondskapen i denne verdenen elsker å pine og plage mennesker med prøvelser, angst, uro og bekymringer og tanker om mislykkehet. Men det er en ting i denne verdenen som gjør dette livets prøvelser og ondskap MEGET redd og som får dem til å flykte med en gang, det er Jesus.

Så om du går gjennom livet uten Jesus, om du går midt oppi denne ondskapen som omgir oss uten at Jesus går ved siden av deg, så vil du slite både nå og når dette livet er over. Men om Jesus går ved din side, så vil du aldri slite fordi Han vil være der i alt du opplever og etterpå frakte deg hjem til himmelen.

Så hvorfor velger du ikke Jesus ? Hva er det som hindrer deg ? Om du er helt ærlig nå, så må jo også du innrømme at du trenger Jesus, først og fremst fordi du er skyldig for Gud og er under Guds vrede, men også fordi du trenger hjelp i dette livet. Du trenger en sterk eldre bror som kan gå ved din side og skremme vekk dette livets pøbler ( les prøvelser ) også til sist følge deg helt hjem til Far, du trenger Jesus......

Daarnaast moeten we het kader waarin homoseksualiteit besproken wordt herzien. Vaak wordt het onderwerp benadert vanuit de gedachte `wie wordt er gered en wie niet, wie gaat er naar de hemel en wie niet’. Bovendien wordt er vanuit een theoretisch en normatief uitgangspunt een oordeel uitgesproken. Je hoort bijvoorbeeld vaak het argument dat de neiging op zich niet slecht is (daar kun je tenslotte niets aan doen), maar de daad wel (dat is dan een keuze). Deze valse tegenstelling wekt de schijn dat iemand die homoseksueel is iets te kiezen heeft. Bovendien is het makkelijk praten over een ander. Het is hetzelfde als wanneer je tegen een negroïde broeder of zuster zou zeggen: je kunt er niets aan doen dat je zwart bent, maar je moet je wel als een blanke gedragen; of tegen een vrouw dat ze haar vrouwelijke schoonheid moet verbergen. We hebben niet eens door hoe kwetsend zulke opmerkingen eigenlijk zijn!

Terug naar het grote verhaal van God met de wereld en de Kerk:
Zijn plan is om de wereld te verlossen, een nieuwe mensheid te creëren en de wereld te vernieuwen.
De vragen rondom homoseksualiteit moeten daarom in eerste instantie niet benaderd worden vanuit een culturele context (wat was toen de context, wat is het verschil met nu en wat betekent dat dan voor hoe we nu met het thema om moeten gaan?), maar vanuit een eschatologische context: wat moeten we doen, hoe moeten we leven, om in onszelf, ons handelen, onze woorden, ons samenleven, de hoop tot uitdrukking te brengen van de vernieuwing van Gods schepping?
Voor mij betekent dat dat we homoseksuelen niet langer buitensluiten, zoals we bijvoorbeeld ook vrouwen en mensen uit andere culturen niet buitensluiten. We gaan het gesprek erover ook niet uit de weg, maar we doen dat vanuit relatie, niet vanuit een afstandelijke en veroordelende houding. Homoseksualiteit staat op de agenda van de Emerging Church, net als andere belangrijke en ingewikkelde thema’s, zoals bijv. onze verantwoordelijkheid t.o.v. het milieu, de kloof tussen rijk en arm, of persoonlijker: waarom consumeer ik als christen eigenlijk zoveel, waarom rook ik nog steeds? Laten we met homoseksualiteit wel iets voorzichtiger omgaan, omdat het zo diep raakt aan iemands persoonlijkheid, iemands identiteit. Dat vraagt om meer fijngevoeligheid.

Het gaat er uiteindelijk om hoe wij als gemeenschap, samen, in relatie met elkaar, in relatie dus ook met onze homoseksuele broeders en zusters, met al onze gevoelens, al onze tekortkomingen, alle moeilijkheden die we daarbij ervaren, de kracht van God zoeken om een vernieuwde mensheid te worden. Laten we beginnen te proclameren dat wij één zijn in Christus en dan samen de uitdaging aangaan in al zijn complexiteit om kinderen van God te zijn in deze wereld. We nemen tenslotte allemaal vanuit gebrokenheid en onvolmaaktheid deel aan de Gemeente van God, we leven allemaal van zijn Genade. Daarin zijn we allemaal gelijk. Of niet?

La oss f.eks si at en kristen valgte å tro på 9 av 10 bud og valgte bort budet om at du ikke skal lyve. Denne kristne lever sitt kristen liv i tro på at han er frelst av nåde, men frelst av nåde til et godt liv i tråd med Guds vilje uttrykt i de 9 bud. Men denne kristne som har valgt bort budet om at man ikke skal lyve, lever også et liv hvor han forteller daglig løgner og ser ikke noe problem med dette. Iflg.1.Johannes 3 så vil denne kristne ikke være et ekte Guds barn siden han bevisst velger å lyve og dermed bevisst velger å leve i synd.

En god del kristne ( bl.a adventistene ) forkynner at sabbaten er en del av de 10 bud, men at vi er frelst av nåde ved tro og ikke ved overholdelse av sabbat. Når da vi som ikke feirer sabbaten velger å tro på 10 av 10 bud, men vi ikke forstår sabbatsbudet som et sabbatsbud, men som et bud om et hviledag uavhengig av dag, så vil vi jo vi være syndere i adventistenes øyne siden vi ikke overholder hele Guds bud. Og da er ikke vi iflg.adventistene frelst vi som velger å feire søndagen.

Jeg er helt enig i at veldig få, ja kanskje ingen adventister vil si direkte at de som feirer søndagen ikke er frelst. Men når de forkynner at sabbaten er en del av Guds bud, og vi vet at synd er brudd mot Guds bud, og at Guds barn ikke kan synde, så blir jo dermed alle som ikke feirer sabbaten syndere og ikke et Guds barn siden vi da iflg.adventistene synder imot dette ene av Guds 10 bud. Så selv om få adventister vil stemple oss kristne som feirer søndagen som ufrelste, så er det dette som alikavel i praksis skjer når de forkynner sabbaten som ett av Guds 10 bud.

Men står det ikke i de 10 bud at sabbaten skal overholdes ?

Jo det står det, men det står også mange andre regler i gamle testamentet som vi vet har opphørt å eksistere som gyldige regler for oss kristne i dag. Som f.eks reglene og lovene om brennoffer og dødstraffer for homofile har opphørt og eksistere fordi Jesus var det endelige offeret og fordi Jesus sa "vis barmhjertighet ".

Så hva da med sabbaten ?

Vi leser i mosebøkene hvordan sabbaten, omskjærelsen og mat foreskrifter er tre paktstegn som blir gitt til Israel. Legg merke til det som står her, disse blir gitt til Israel i en tid hvor Gud var kun Israels Gud. Hedningene hadde enda ikke fått del i Guds herlighet og nåde fordi de iflg.jødisk religion avviste Guds pakt i sin tid. Så kommer Jesus og da blir Guds herlighet og nåde tilgjengelig for alle som vil tro, uavhengig av hvor de kommer fra inkl.hedningene.

På denne tiden så er det enkelte jøder som er komt til tro på Jesus som Messias, som begynner å kreve at hedninger som kommer til den samme troen må bli jøder ved å overholde sabbaten, omskjærelsen og mat forskriftene. De tenkte på følgende måte: Gud som er åpenbart i Jesus, er Israels Gud. Dermed må hedninger bli som oss for å få del i Guds nåde vist oss av Israels Gud, og for å bli som oss så må de feire sabbat, omskjæres og spise kun den maten som vi spiser etter reglene gitt til oss fra Gud.

Paulus sier til dette at det å bli en kristen, er utelukkende basert på tro på Jesus som Herre, frelser og Guds sønn. Sabbat, omskjærelse og matforskrifter tilhører jødene, ikke hedningene. Så et gjennomgående tema i Paulus sine brever er følgende: Hedninger og jøder som tror på Jesus er 100% like innenfor Gud, og hedninger må ikke bli jøder for å bli rettferdiggjort av Gud. Derfor må ikke hedninger overholde sabbat, omskjæres eller overholde matforskriftene.

Vi leser i Apg.at dette som Paulus forkynte, ble godkjent av apostlen Peter i Jerusalem.

Legg merke til det som sto ovenfor her: Paulus sin forkynnelse om at sabbat, omskjærelse og matforskrifter ikke skulle overholdes av hedninger, ble godtatt av de apostlene som hadde levd sammen med Jesus.

Vi finner dette igjen i Rom 14:6 hvor Paulus forteller oss at den som vil feire sabbat er fri til å gjøre det, den som ikke vil er fri til å ikke feire. Men infor Gud er vi like i troen på Jesus, enten vi er jøde eller hedning. Og vi har ikke lov til å dømme hverandre for de dagene vi velger å feire.

Derfor blir det så uforståelig at adventistene dømmer oss kristne som feirer søndagen som å være ufrelste, for som vi har sett, når de sier at sabbaten er en del av de 10 bud, så sier de at alle som ikke feirer sabbaten synder bevisst. Og da sier de samtidig at alle som ikke feirer sabbaten ikke er et Guds barn fordi et Guds barn kan jo ikke synde bevisst.

Men hva skal vi ferie da ? Sabbat ? Søndag ?

Du skal feire den dagen som du vil feire. Vil du markere Lørdag som Herrens dag, så gjør det. Vil du markere Søndag som Herrens dag, så gjør det. Men døm ikke den som markerer lørdagen og døm ikke den som markerer søndagen.  Fordi i Herren, så er vi ett i troen på Jesus som Herre, Guds sønn og frelser, enten vi markerer søndag eller lørdag.

”Och du får intet svar, ty frågan visade, att du ännu ej blifvit uttömd på dig själv. Istället drifves du alltfort framåt på vägen, ingenting kan längre hålla tillbaka: det är icke du, som drifver på, det är en oemotståndlig makt, som drifver dig, och hvad slutet skall blifva, vet du icke; du kan ej längre göra hvarken till eller från. Du är inne under Guds Dom, och du vet icke, att i denna Hans Dom bor ett helt haf af barmhertighet och kärlek, en barmhertighet och kärlek utan gränser.” (Ordet och hjärtat)

I utblottelsen; kärleken. I stillheten; kraften. ”Men så snart människan vill gripa och fasthålla detta lif eller tillägna sig det såsom något eget, så flyr det undan henne.” Vägen är de svagas väg, den bräckliga, en ”innerlig utförbacke”, ständigt uttömmande, och du alltid skyldig. Den förtappade människans bortvändhet, och inåtvändhet, är inte upprättandet av en egen värld utan utplånandet av det egna. Den ”osynliga världen, som är Nådens Rike eller Guds Rike” börjar uppenbara sig inför den inre människans ögon. ”Hon är som en upptäcksresande.”

”Människan måste genomgå dopets flod, förintelsens flod, där allt hvad denna världen påklädt henne, blir henne afklädt och där själfvet i henne drunknar och dör. Här går den Osynliga Världens Dom öfver människan, öfver hennes tankar, ord och gärningar. Här komma störtvågorna från hennes gångna lifs synder och misstag öfver henne; nöd och ångest och förvirring öfverfalla henne, och hon känner det som om helvetet hölle på att gripa henne som sitt rof. – Men du, människa, som kommit in i denna strömhvirfel, till dig ett ord: Frukta icke!” (Den inre människan och den osynliga världen)

Det är en rening och plötsligt ser man klarare. Man får bättre urskiljningsförmåga. Man ser hur den ”oupphörligt rinnande sanden i tidens timglas” styckas upp och organiseras för att dominera våra liv. Människan, som slav under tiden, skådar aldrig Evighetens Sol. ”Inom sig har hon dock något, som ropar efter denna Sol, som utan denna Sol måste förtvina och dö, nämligen hjärtat.” Evighetens sol strålar alltid på oss. Allt vi behöver göra är att stanna upp och känna den.

”Denna Sol bringar tidens hjul att stå stilla. Med sin milda värmes makt bjuder den ditt hjärtas möda och sträfvande och ångest: Stopp! Dess bjudande bud till ditt hjärta är: Sabbat! Och dess ord äro kraft och makt, de äro icke blott ett bjudande, utan också ett förverkligande. … Och Guds Sabbat innebär ett upphörande af människans eget handlande. Den är en omflyttning af kraft-källa: kraft-källan flyttas från tidens och världens och människornas mångfald och splittring till Evighetens och Enhetens, d.v.s. Guds Ena Eviga Nu, som är den mäktiga stillhet, det Lifvets Haf, hvarur allt flutit och till hvilket allt flyter tillbaka och som är all Lifvets ljuflighets och salighets Hem.” (Tid och evighet)

Vändningen utlöser kraften, den kraft som inte hör människan och den här världen till.

”De sker det, att allt i denna världen vändes upp och ner för människan, det som förut var högt, blir nu lågt, det stora litet. … Kraften ligger i det Osynliga. … Så mycket hon vänder sig från det synliga och till det Osynliga, så mycket kommer Kraften till genombrott i och omkring henne, så mycket kommer äfven Kraften att midt igenom henne verka ut på det synliga, fast detta oftast på ett fördolt sätt.” (Kraft)

Det är vad Paulus talade om som en öfning till gudaktighet, en övning i att ”stiga ned och blifva liten och fattig och naken och hjälplös”, ett ”bönens lefverne”. Detta leverna är för mänsklighetens förnumstighet vansinnigt, fördolt, och de som följer denna väglösa väg ”äro världens afskum.”

* * *

”Guds-Ordet är för förnumstigheten en förseglad skrift. Dess hemlighets insegel brytes icke af något än så skarpsinnigt människoförnuft. Det brytes endast af det som ej hör denna världen till, af det i världen förnedrade och bespottade.” (Enfaldighet)

Hur känna Gud? Hur äga visdom om Gud? Inte genom att tillägna sig denna världens förnumstighet. Vandra tillbaka på den väg som ledde ut i det upplysta, tillbaka till skogen.

”Lammet åtrår inget skarpt vett, söker ingen hög visdom, ej heller några höga ting. Men just därför att det är stilla och sagtfärdigt, får det den stillhetens och sakmodets höga Vishet, som utgöres af Enfaldens HVILA I GUD.” (Enfaldighet)

* * *

Bönens leverne, Lammets liv, är tvåfaldigt utstött: först den enskildes flykt och vändelse, sedan för alltid bespottad och jagad av den här världens människor. Att vandra bedjande är därför att vandra ensam. ”Hon måste blifva afskild, hon måste blifva uttagen ur världen, uttagen ur tiden och ställd öga mot öga med Gud.” Det händer i denna ensamhet att hon slutar bedja för att istället bli ledd av Bönen. ”Ja, just i sin ensamhet har hon förbindelse med alla ensamma bedjare: ensamheten inför Gud förbinder dem i Gud, ty en såväl som alla af dem har blott ett enda mål: GUD.” Bönens leverne är att stiga in i sitt inre stilla rum, och det är en ändlös vandring ”ty människans inre har flera rum, det ena innanför det andra, och ju längre in hon kommer, dess stillare rum finner hon.”

”Bland de frestelser, som möta människan på Guds väg, är den, att göra gärningar, en af de mest bestickande.” (Hvila-Arbete)

Människans, Jagets vilja och engagemang hör till den här världen – ”Guds gärningar äro GUDS och icke människans gärningar.” Gör därför inget som du föreställer dig vara Guds vilja – ”hvila – vid den Gudomliga viljan”. Var stilla och tyst och Guds arbete strömmar genom dig även när din yttre människa är mitt i världen, tvingar dig till övergivande och helig likgiltighet, för inget är heligt utom Gud.

”Människans kraft står i vägen för Guds kraft (må detta åter och åter upprepas!), ty den som menar sig äga kraft, har ej rum för Guds kraft, människans kraft har intet behof af Guds Kraft. Därför kan Gud icke nå en människa, så länge hon känner sig stark i sin kraft, så länge hon är sig själf nog. Men när foten slinter, när nöd står för dörren, när människan brytes ned, då öppnas hennes dörr på glänt mot Evigheten. Och då börjar hon också inse och erkänna, att all kraft är Guds och att människan af sig själf alls intet förmår.” (Hjälplöshetens evangelium)

Vägen är inte bara ensamhetens utan också lidandets väg. Att vandra denna väg, att leva det Fördolda Lifvet, det vill säga det bedjande levernet, är ”som vinden, i det man icke vet hvarifrån det kommer eller hvart det far”. Det finns ingen riktning, ingen plan. ”Människan har blott att följa dragningen, d.v.s. att icke göra motstånd mot Hans dragande.” Och vi ska märka att vägen, den Gudomliga Kärleken, inte står att finna i det ”höga och märkvärdiga, men väl i det lilla och obeaktade.”

”Ja visst, människans hjärta steg icke upp till Himmelen för att sålunda vinna Kärleken eller det Gudomliga, utan Guds Hjärta steg ned i stoftet för att vinna människan; människan steg icke upp i det Höga för att blifva lik Gud, utan Gud steg ned till jorden för att i Kristus blifva människa och sålunda gifva Sitt Hjärta i utbyte mot människans arma och vilsna hjärta.” (Om kärleken och ”det lilla”)

”Jag vill ej mer lita på mitt hjärta, inte ens, ja kanske allra minst, när det begär gudomliga ting, ty det leder mig icke rätt, utan jag vill lite på Guds Hjärta, äfven när jag alls intet begriper och alls intet kan se, ty Guds Hjärta (Kristus) är oåtkomligt för förnuft och tanke, men öppet och åtkomligt för tillit.” (Om kärleken och ”det lilla”)

”Kärlekens vägar gå stick i stäf mot denna världens.” Den inre människan som gjort sig till ett tomt kärl, äger inte kärleken, den offrar kärleken d.v.s att ”tillräkna Gud all Kärlek.” Slösa med kärleken, älska dem ”så högt, att man icke rädes för att synas dem afskyvärd”, för då ”älskar man med den eviga kärlek … och då binder man icke människorna vid sin egen person, utan man binder dem vid Gud”. Att leva Lammets liv, vändelsen och innerligheten, är inte en bortvändelse från det lilla och låga i människor, ”det innebär att lefva i världen men icke af världen” vilket innebär att ”[d]e ting och människor, som hon såsom världens slaf umgicks med, få nu en helt annan gestalt för henne.”

”När någon träder in i sin enskilda, ensamma inre kammare, då träder han ut ur det yttre umgänget med människorna (äfven om han befinner sig midt ibland dem) och in i det inre umgänget med dem, ity att hans ensamma inre kammare är ett med, eller just samma kammare som hvar och en annans ensamma inre kammare. Att träda in i sitt inre blir då att träda ut till gemenskapen med alla, eller med andra ord: att träda in i sitt inre blir att genom sitt inre träda in i gemenskapen med andras inre.” (Den inre kammaren)

De som skolas i ”Tystnadens, Ensamhetens och Lidandets Högskola” är få. Man vill klättra upp på de högsta toppar och ropa ut till människorna att underkasta sig Guds Dom. Man vill, men kom då ihåg att inte vilja, vila vid den Gudomliga viljan. Tala inte, tig. Ordet vänder sig alltid blott till den enskilde och ensamme. Talet om tystnad, ”själfva ordandet därom” kan tyckas ”vara en motsägelse” men ”tystnaden består icke i frånvaron af ord, utan i att den enskilde tiger så, att själfva tystnaden får tala till honom och gifva honom ord”. ”Tystnaden är det skapande ordets moder.”

De som vandrar ”stick i stäf mot denna världen” vandrar ensamma, tysta och lidande i det låga och mörka.

”Tystnaden blir äfven i denna världen, där allt sträfvar efter det rakt motsatta, något som intensivt ingriper i allt, intensivt utlöser krafter och gärningar genom den tigande. Det mäktigaste talandet (äfven i denna värld) är tigandet. Den mäktigaste gärningen och det mäktigaste verkandet är stillheten och orörligheten. Den största kärleken är att gå bort för att bereda de andra plats, alltså tillbakaträdandet. Med ett ord: att vara död här i lifvet är en handling och ett talande i motsatt riktning mot världen och därför så mycket djupare och vidsträcktare ingripande än alla världens handlingar och ord.” (Tystnad)

Ned i stoftet. ”Och i detta nedstigande ligger uppåtstigandet.” Yttre isolering är en svår prövning, stundom nödvändig, men vandra också bland människorna. Man kan vara ensam med Gud mitt bland ”människorna och de skapade tingen och umgås med dem och ändå lefva utanom dem, om man har sitt lif i det ofvantill är.” Lev, ensam med Gud, bland människorna, låt tystnaden tala och stillheten verka.

Alla citat från Utblottelse. Ett urval betraktelser ur Det Fördolda Lifvet. Av Hjalmar Ekström och andra kristna mystiker. Eolit förlag, 2007. ISBN 978-91-975975-7-9

Se också Café Exposés Den stilla kammaren och Himmelska ögon och det Gudomliga skådandet, samt Christina Zaars Skomakaren som blev andlig själavårdare.

"Jadi siapa itu Tuhan ?"

Augustine mengulang-ulang pertanyaan itu dalam hatinya. Sudah berbulan-bulan , bahkan mungkin bertahun-tahun dia memikirkan jawaban dari pertanyaan itu. Kesederhanaan kata-kata yang membangun pertanyaan itu jelas sangat timpang dengan kedalaman maknanya. Tapi Augustine belum sadar bahwa tidak ada satu manusia pun yang bisa menjawab pertanyaan sederhana itu.

Dia kembali mengingat-ingat ajaran neo-platonisme yang dipelajarinya bertahun-tahun lalu di Roma, diskusi-diskusi dengan Uskup Ambrose di Milan dan kisah hidup Santo Anthony dari Mesir yang merupakan inspirasi besar bagi dirinya. Dia mengantisipasi kalau-kalau jawaban itu tersembunyi dalam semua pengalamannya itu. Dia yakin, sebuah jawaban, atau setidaknya sebuah pembahasan yang mengarah kesana akan muncul dari pikirannya.

Tapi sekali lagi dia menemui jalan buntu. Konsep trinitas ketuhanan yang menjadi misteri terbesar dalam dunia kristiani memang bukan hal yang mudah untuk dipahami. Yesus adalah putra tunggal Allah, tetapi Yesus lahir dari Roh Kudus yang Juga merupakan Roh Allah. Disamping itu, Yesus, Allah dan Roh kudus juga merupakan satu kesatuan. Benar-benar bukan konsep yang sederhana.

Augustine membuka pintu kapel pribadinya. Sejauh ini doanya belum terjawab. Sang uskup tak pernah lelah meminta petunjuk ataupun pencerahan dari Tuhan untuk bisa memahami konsep tritunggal itu. Tapi untuk sekarang dia membutuhkan udara segar. Kalau saja logika bisa dipakai untuk membantunya memahami trinitas itu. Tapi sang uskup tahu, bahwa ketuhanan adalah pemahaman yang jauh dari logika. Dia sudah mengorbankan karirnya sebagai guru besar retorik di Milan dan hidup selibat sebagai pelayan Tuhan untuk mempercayai hal itu.

Perlahan dia menuruni anak tangga gereja dan meninggalkan lingkungan keuskupan. Angin pantai di Hippo saat itu tidak terlalu kencang. Hari sudah sore dan momen itu merupakan saat yang baik untuk berjalan-jalan di pantai. Sudah beberapa tahun belakangan ini dia diberi tugas untuk menjadi uskup di kota pelabuhan ini. Hippo adalah kota dengan arti penting bagi Roma. Di kota pantai inilah Roma menancapkan pengaruh gereja katholiknya di benua Afrika. Letaknya yang berada di pantai utara Afrika membuat arus transportasi penyebaran paham dan idealisme dari Roma menjadi lebih hidup.

Augustine mengambil nafas perlahan-lahan sambil merasakan kenikmatan udara pantai. Dia merasa sedikit lelah setelah sekian lama berpikir tentang konsep trinitas. Tetapi walaupun begitu, kegelisahan tetap ada di dalam kepalanya. Misteri tritunggal sudah mengunci dirinya dalam ruang-ruang gelap pemikirannya yang sebetulnya mustahil untuk dicari pembenarannya.

Dia teringat salah satu ayat dalam injil Lukas yang menuliskan kata-kata Malaikat Gabriel pada Maria.

"Roh kudus akan datang atasmu, dan kekuatan dari yang tertinggi akan menaungimu, dan karena alasan itu anakNya yang kudus akan disebut Anak Allah".

"Anak dan Bapa adalah satu. Kenapa harus seperti itu?", pikirnya. Kenapa harus ada tiga rupa kalau pada akhirnya itu semua adalah satu? Kenapa sang Bapa menyebut bahwa Yesus adalah anak, kalau mereka adalah satu?. Pikiran Augustine terus bekerja seiring langkahnya menelusuri pantai.

Pantai Hippo sore itu tampak lengang. Hanya tampak beberapa anak kecil yang sedang bermain-main dengan ombak. Augustine berjalan mendekati salah seorang anak yang sedang menggali di pasir. Dengan lincah, anak itu mengambil pasir dengan kedua tangannya dan membuang pasir itu ke air berulang-ulang kali. Tampaknya sudah agak lama sang anak menggali, karena lubang yang dibuatnya sudah cukup besar untuk memuat tubuhnya sendiri. Augustine terusik untuk bertanya pada anak itu.

"Apa yang sedang kau lakukan nak ?"

"Lubang! Aku ingin membuat lubang yang sangat besar!", balas sang anak dengan bersemangat.

"Lalu untuk apa lubang itu ?" Augustine semakin penasaran.

"Aku ingin memasukan semua air di lautan ke lubang ini."

Augustine tersenyum mendengar kepolosan sang anak. Dia tak menyangka sang anak akan menjawab seperti itu.

"Bukan maksudku untuk menghilangkan semangatmu dan membuat usahamu sepanjang sore ini sia-sia nak, tapi sangat tidak mungkin memasukan semua air laut yang luar biasa banyaknya kedalam lubang yang kecil ini."
Augustine berusaha memberi pengertian sehalus mungkin kepada anak kecil itu.

Anak kecil itu tersenyum dan berkata.

"Begitu juga dengan bapa. Kenapa bapa mau memasukan misteri Allah yang sangat besar kedalam pikiran bapa yang kecil ?"

Jawaban sang anak sangat mengejutkan Augustine. Dia terhenyak akan kepolosan sang anak. Tetapi kepolosan itu membawa kebenaran yang tidak bisa disangkal. Sang uskup terdiam sebentar dan berusaha mencerna seluruh kebenaran yang selama ini dia cari dalam jawaban sederhana itu. Kilatan-kilatan ingatan masa lalu menghampirinya. Dia merasa pernah mendengar suara seperti ini.

Saat dia melihat ke arah anak kecil itu lagi, yang dia dapati hanya lubang kosong di pasir. Dia melihat kesekeliling tapi tidak mendapati keberadaan anak itu.

Pikirannya melayang ke taman belakang rumahnya di Milan bertahun-tahun lalu.

"tolle lege*"

Kata-kata dalam nyanyian anak kecil ditaman itulah yang membuatnya percaya pada Tuhan Allah. Kata-kata ajaib itu yang membuatnya membaca surat Paulus dan berpaling pada ajaran kristiani. Kata-kata sederhana itu juga yang membuatnya menjadi seperti sekarang. Kejujuran dan kepolosan kata-kata itu sudah membuka tabir cahaya dalam ruang gelap kegelisahannya saat itu. Dan sama seperti saat ini, anak kecil itu tidak bisa dia temui lagi.

Augustine tersenyum sejenak menyadari kebodohannya. Lalu mengambil langkah memutar kearah kota. Dia ingin segera kembali ke kapel pribadinya. Dia ingin berdoa pada Tuhan. Kali ini bukan untuk meminta, tetapi untuk berterima kasih. Sekali lagi, melalui suara yang penuh kepolosan dan kejujuran, Tuhan menyapanya. Augustine mempercepat langkahnya. Ada yang ingin dia tuliskan di kapelnya. Sebuah tulisan tentang pembelajaran dan pemahamannya akan konsep trinitas. Sebuah tulisan yang akan abadi menembus Jaman**. Dan sebuah tulisan yang didasarkan pada sebuah pertanyaan yang sudah ada dipikirannya lama sekali, "Siapa Tuhan ?".
Hanya saja kali ini dia tidak memerlukan jawaban. Dia tahu Tuhan sudah menjawabnya.

* ”tolle lege” berarti “ambilah dan bacalah”
** ”On The Trinity” adalah buku yang ditulis oleh Augustine atau Saint Augustine from Hippo ( 354 - 430 )

Enligt biblisk och patristisk antropologi så är ju den mänskliga personen en själ (ψυχή) som består av kropp (σώμα, även kallat σάρξ 'kött') och ande/νούς, där det är anden och självmakten (τό αυτεξούσιον) vilka är det i människan som är skapad enligt Guds avbild, medan den mänskliga kroppen däremot är en profetisk avbild som förebådar inkarnationen...

Det är ju genom anden som människan förenas med Gud genom delaktigheten av helig Ande, men föreningen omfattar hela den mänskliga personen (kropp och ande). Ty ortodox kristendom, till skillnad från nyplatonism, bekänner kroppen som en essentiell del av den mänskliga personen/själen, och ser inte människan som en ande tillfälligt fångad i en kropp.

Den mänskliga själen eller personen är inte endast anden, utan även kroppen! Därför vördar vi även relikerna från de personer (profeterna, apostlarna och helgonen) som Gud har förhärligat liksom att vi även visar de avlidna kristtrognas kroppar respekt genom en kyrklig begravning, ty kroppen är en essentiell del av den mänskliga personen. Kroppen är en essentiell del av vem en person är, av personligheten.

Den ortodoxa kristna respekten för kroppen vederlägger alla absurda falska anklagelser om att ortodox kristendom skulle vara nyplatonistisk, utan det som skiljer ortodox kristendom från västlig kristendom är just avsaknaden av den augustinska nyplatonismen som kännetecknar all västlig kristendom...

Zeugnis von Michael Brand MdB, Teil 3

De tio budorden som Mose fick av Gud inristade på två stentavlor uppe på Sinai berg är inga lagar. De är inte till för oss att slaviskt lyda under. Det är viktigt att poängtera, då det annars kan uppfattas som att kristendom är en gärningarnas religion, att man måste göra ditt och datt på det här och det där sättet för att komma till himmelen.

Jesus sammanfattar det tio budorden så här:

“Han svarade honom: “Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv.” - Matt 22:37-39

Denna bloggserie är alltså inte tänkt att säga åt dig hur du ska leva och hur du måste bära dig åt. Syftet är att ge en modern tolkning till de aningen föråldrade budorden.

[CHANGE OF PLANS! Som du kanske märkt har jag varit borta ett tag och inte följt det lagda schemat för den här bloggserien. Nu är jag dock tillbaka och vi är tillbaka på banan igen med nya datum.]
________________________

Föräldrar

"Visa aktning för din far och din mor..." - 2 Mos 20:12

Räck upp handen den som tycker ens föräldrar är jobbiga. Antar att det är ett gäng som skulle räcka upp handen här. Mamma säger något dumt när man har kompisar hemma, pappa uppför sig fånigt när man är med honom på stan, mamma tjatar hela tiden, pappa är sträng, och så vidare.
För min del är det mammas tjat som gnager mest. "Var inte ute för sent", "Gör dina läxor, så du inte kommer efter i skolan" - sådana saker. Men jag inser också att utan mammas ältande hade jag inte kommit så långt.

Jag är en sån som måste ha någon som piskar mig i ryggen för att saker ska bli gjorda. Annars flyr jag lätt. Och när jag flyr får jag dåligt samvete, och får jag dåligt samvete flyr jag bara ännu mer. En ond cirkel. Därför borde jag, även om det är påfrestande ibland, vara tacksam för att jag har henne.

Att visa aktning innebär att värdera högt, vara rädd om. Du har dina föräldrar att tacka för att du blev till. Är de då värda vilken behandling som helst?
Många med utländskt ursprung kommer till Sverige och chockas över hur tonåringar behandlar sina föräldrar. Jag tror vi är dåliga på att uppskatta det våra föräldrar gör för oss. Även om de kan vara pinsamma och krävande så gör de ofta allt i kärlek till en. Att man inte får vara ute till efter tio på kvällen, är för att mamma och pappa är rädd om en.

Sedan finns det förstås dåliga föräldrar som ställer orimliga krav och inte alls älskar sina barn. Det är en hårfin gräns mellan vad en förälder får ställa för krav och inte, och tyvärr verkar det som att alldeles för många svenska föräldrar idag inte vet hur man borde uppfostra sina söner och döttrar. Men att som son/dotter ha tålamod och respektera sina föräldrar är väldigt viktigt. Fastän det kan vara svårt så lönar det sig i längden.

Paulus sammanfattar detta på ett otroligt bra sätt i Efesierbrevet: "Ni barn, lyd era föräldrar för Herrens skull, det är er skyldighet. Visa aktning för din far och din mor; det är det första bud som följs av ett löfte: så att det går dig väl och du får leva länge på jorden. Och ni fäder, reta inte upp era barn, utan fostra och vägled dem efter Herrens vilja." - Ef 6:1-4

Det är vår skyldighet att lyda våra föräldrar. Genom dem har vi fått liv. Jag skulle inte existera utan dem. Därför är det självklart att göra som de säger, för de vet ofta bäst, även om jag inte kan se det just då för stunden. Jag skall inte lyda dem slaviskt. Ifrågasätta får jag göra, men det måste vara ömsesidigt.

Alla behöver vi tänka till. Visar jag mina föräldrar den respekt de förtjänar? Det är ju trots allt de som uppfostrat dig till den du är. Det är ju trots allt de som förser dig med mat och husrum varje dag. Det är ju trots allt de som gett dig livet.

אמן

Musikalisch ein Genuss...
Music
Música

I kveld (28.06) har pave Benedikt opna eit Paulusår som ei markering av 2000-årsjubileet for apostelen. I samband med dette har paven invitert den ortodokse patriarken Bartolomeus til Roma, så dette har eit sus av økumenikk over seg, og det på ganske høgt plan!

Sidan verken den katolske eller den ortodokse kyrkja har nokon einerett på apostlane, heng eg meg på markeringa. Dermed er Paulusåret 2008-2009 offisielt opna, også her på bloggen.

Det er 13 paulinske brev i NT. Her på bloggen vil eg markera året med kjente sitat frå kvart av desse breva, eitt for kvar månad.

Sitatet for juni er henta frå Romarbrevet (1,16):

For eg skammar meg ikkje over evangeliet. Det er ei Guds kraft til frelse for kvar den som trur, jøde først og så grekar.

Les pave Benedikts undervisning om Paulus.

(via En katolsk weblog, her og her)

With regard to the hair [...de som är emot långt hår...] think that they have an unshakable argument for this in the First Epistle to the Corinthians, chapter 11, verse 14. This verse says: "Doth not even nature itself teach you that if a man have long hair (koma), it is a shame unto him? But if a woman have long hair, it is a glory to her; for her hair is given to her for a covering?" They translate the verb koma as "lets his hair grow long." But this is only part of its meaning. Koma has the additional meaning "he adorns his hair." As for the length of the hair, we cannot deduce from this passage that [...män...] ought to cut their hair in the contemporary fashion of laymen, leaving the nape of the neck bare. What it obviously condemns is men in general [...] leaving their hair completely uncut, so that it falls low to the waist, as women formerly did, and adorning it.

TU: "Die höchste Funktion des Gesetzes besteht also nicht darin, uns von dem Vergessen des Nächsten abzuhalten und die Nähe zu ihm zu bewahren, sondern den Nächsten im Gegenteil auf Distanz zu halten, uns gegen die Monströsität von nebenan abzuschirmen." (Siehe: Slavoj Zizek, „Lacan: Eine Einführung“, S. 63)

GOR. Ja ich weiß. Da geht es nämlich ums Spiegelstadium, die imaginäre Identifikation mit dem Nächsten/Anderen. Dies führt zu einer so genannten Über-Identifikation mit dem Anderen und das wiederum führt in den meisten Fällen zu Extremzuständen wie Liebe/Hass. Das Gesetz (Sprache/Symbolische Ordnung), braucht man quasi um nicht ständig in diesen Extremen leben zu müssen.

TU: Das, was Zizek schreibt, entspricht ja dem, was ich neulich bei unserem Paulus Dialog (Siehe: „9/11 – das neue Damaskus“) meinte, als ich sagte, dass es Paulus, seinem "Gesetz des Glaubens" nach, darum geht, die Menschen voneinander zu lösen, indem sie aufhören, einander zu richten (Römerbrief, Zweites Kapitel), da es nur eine Instanz gibt, Gott nämlich, der urteilen darf - dadurch wird zwischen den Menschen eine Art Leere eingeführt, die einen erstmal mit der Frage konfrontiert: Was soll ich denn jetzt noch machen, wenn ich den Anderen nicht mehr verurteilen/beurteilen/einschätzen/vernichten darf? DAS scheint mir das zu sein, was Paulus auf dem Weg nach Damaskus passiert ist.

GOR: Ja aber ich stimme ja damit nicht überein. Wir haben eh wieder alles irgendwie fehlinterpretiert. Wenn die symbolische Ordnung Distanz herstellt, dann stellt die Verwerfung des Gesetzes Nähe her. Man kann sich nämlich auch mit Gott überidentifizieren (---> Ich-halte-mich-für-Gott-Psychose bei Schreber). Aber es gibt auch die Über-Identifikation mit dem Nächsten. Wie ich mal in einem Artikel zitiert habe: To love one's own neighbour as oneself is no doubt the shortest route to cutting his throat. (In: Mikkel Borch-Jacobsen, The Freudian Subject. In Sigmund Freud, Group Psychology and the Analysis of the Ego. W.W. Norton 1974, S. 93.)

TU: Nein, wieso fehlinterpretiert? Paulus spricht ja nicht von der Auflösung des Gesetzes, die - da hast Du recht - eine traumatische Nähe des Anderen nachsichziehen würde: es geht ihm um ein ANDERES Gesetz, um das, was er "Gesetz des Glaubens" nennt, was sicherlich ein Paradox ist, aber ein interessantes, finde ich, das man erstmal verstehen muss.

GOR: Wir befinden uns hier auf der Ebene der Sozial-Psychologie, oder wenn du so willst Gruppen-Psychologie. Da die Religion und der Glaube etwas Soziales sind, genauso wie auch das Recht bzw. das Gesetz und die Politik, klingt es manchmal seltsam wenn man individualpsychologische Kategorien ansetzt. Aber Zizek macht das ja andauernd. Also ich meine, dass sowohl Nähe als auch Distanz nötig sind. Das meinte ich ja bei unserem Damaskus-Dialog, wenn ich sagte, dass wir beide Recht hätten. Liebe-Hass ist genauso von Nöten, wie die distanzierenden Kategorisierungen der symbolischen Ordnung. Zizek meinte auch mal, dass wen man sich ausschließlich auf der Ebene der symbolischen Ordnung befindet, man zu einer Art "leblosen kalten Leiche" wird. Es gibt da nur eine Faustregel die ich in dem Zusammenhang gut finde, die da heißt: Das Imaginäre, das Symbolische und das Reale müssen im GLEICHGEWICHT gehalten werden. Ein Ungleichgewicht erzeugt Verzerrungen, Pathologien und unter Umständen auch Kriege und Tod (sowohl als "symbolische" Karteileiche oder als hasserfüllter Extremist). Das Stichwort ist Gleichgewicht, nicht vertikal oder horizintal, nein Gleichgewicht …

TU: Ein Ungleichgewicht in dem Sinne, wie Du es sehr schön beschreibst, gab es ja auch beim letzten Deutschland-Spiel, als Löw und der österreichische Trainer die symbolische Ordnung in irgendeiner Form verletzt haben - wie könnten wir das näher/besser beschreiben?

GOR: Ungleichgewicht im Sinne oder der Sinne? Das hat nämlich auch was mit der Sinneswahrnehmung zu tun. Siehe. Diskussion von gestern (Siehe: „Fehllektüren: Thomas vs. Descartes“). Wenn es z.B. eine ausschließliche visuelle Fixierung gibt (sozial- und individualpsychologisch gesehen), die sich dann etwa darin äußert, dass weder taktil noch auditiv viel wahrgenommen wird, könnte es dazu kommen, dass man zu sehr in der Welt des Imaginären lebt, etwa wie Narziss, der aus dem Spiegelstadium nicht herauskommt. Im Fall von Löw sehe ich das nicht so wild. Glaub der spanische Schiri war total überfordert mit dem Spiel. Der repräsentiert keinesfalls die symbolische Ordnung, da er einfach inkompetent ist.

TU: Bei Löw und dem Österreicher bestand die Übertretung doch darin, dass sie zu viel gesprochen haben - ihre überschüssige Energie symbolisierte das, was auf dem Platz eben NICHT stattfand, und genau DAS hat der Schiri gemerkt und sie auf die Tribüne geschickt, wo, s. unsere Arena-Diskussion (Siehe: „Mars macht mobil“), normalerweise der Caesar (=Merkel) sitzt, das heißt: gerade dadurch, dass der Schiri sie beiden auf die Tribüne zu Mama Merkel geschickt hat, hat er darauf aufmerksam gemacht, dass er NICHR die symbolische Ordnung präsentiert.

GOR: Wobei man hier auch von der spanischen Machokultur ausgehen muss. Indem der spanische Schiri die eher femininen (waschweiberartigen) Trainer auf die Tribüne zu Mama, heim ins Matriarchat schickt, hofft er die alte "Ordnung" des spanischen Patriarchats wieder herzustellen.

TU: Ja, genau - und wahrscheinlich hatte er dabei, klassischer double-bind, auch die Angst, dass sich die beiden, Löw und Hickersberger als schwul entpuppen würden, indem sie die Grenze des spanischen Patriarchats überschreiten und anfangen, EINANDER zu begehren, und damit natürlich auch ihn selber (das ist der Horror des plötzlichen, gänzlich unerwarteten Begehrens des Anderen).

GOR: Ja hinzuzufügen wäre noch, dass sich nach der Verbannung der Trainer, das Österreich-Deutschland Spiel zunehmend feminisert hat. Nach Freud versucht das Ego (in diesem Fall die Mannschaft) nämlich, Attribute des verlorenen Subjekts im Trauerzustand der Melancholie wieder zu integrieren. Nur bei Michael Ballack hatte das anscheinend den gegenteiligen Effekt, da er wohl in Löw eine Art Vorbild für Männlichkeit sieht. Daher auch der kanonenartige Schuss zum 1:0.

Steeds meer kerken geraken betrokken in Operatie Getemde Tijger en zien er een geweldige kans in voor Antwerpen. We hopen dat u dit hoopvol vlammetje in eigen kerk aansteekt, zoveel boeken als mogelijk verkoopt en erbij bent op de infoavond op 22 september in Deurne.

info op: www.getemdetijger.be

Op de site van de Getemde Tijger kan je veel meer informatie vinden. Daarbij moet je weten dat er ook een boek is, genaamd "Getemde Tijger". Op het moment ben ik 'm aan het lezen.

Telkens wanneer je een boek koopt, gaat er één boek naar de gevangenis. Het boek is niet zo duur, dus echt wel de moeite een verrijking te zijn voor dit werk. :-) Zelf heb ik het gekregen... Blessed me huh... :-)

Er zullen verscheidene punten komen in België waar je het boek zal kunnen verkrijgen. Je kan het via de website van Getemde Tijger bestellen, maar ook via andere. Wens je iets meer informatie, laat dan even wat weten.

God's zegen

Sven :-)