---

Finns nu på nätet.

Sen tittar jag igen. Källan är SCA. Vad producerar SCA? Jo, bland annat hygienprodukter.

Konstigt det där.

Var dig själv, kvinna! Var barnslig och tokrolig och skitsnygg! Tjoho! Du kan till och med slå en kille i TV-spel (men bara om du är en stereotyp asiatisk poptjej med mycket rosa)!

Man får väl försöka hitta det lilla positiva att det inte är tjejer som gör stereotypt brudiga grejer, typ sminka sig och gå ut och festa och äta choklad. De kör bil och spelar spel och, eh, gifter sig. Okej då. (Är det någon annan som noterat att det är en väldigt söt brud (heh) med en ganska geeky brudgum?)

I'll stick to water, thanks.

Jag kan ju inte låta bli att fundera, så där som man gör. Om maten är dyr så att man antingen a) bara har råd med tråkig mat eller b) inte har några pengar kvar när man varit och handlat (eller för den delen både a och b) vad gör man då? Ja, säg det... Särskilt om man inte jobbar eller springer efter barn halva dagarna. Då har man ju energi kvar till roligare saker.

FÖRSTORA.

HAHAHAHAHAHAHAHA.

Jag får en lust att slänga mig med Star Wars-citat om att det känns som att tusentals själar skrek rakt ut, men jag låter bli. Men det är... olustigt, helt klart.

MenÅ.

Kompisen Lena Andersson även hon bosatt i innerstan, håller med.

–Innan jag själv fick barn tyckte jag att alla barnvagnar överallt var i vägen och att en del föräldrar inte verkade bry sig om att de tog för mycket plats. Men det vände när jag själv fick barn.

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Lena nu inte längre har förståelse för folk som fortfarande tycker så. Fint, Lena.

Undrar hur mycket jag måste hångla för att få tillräckligt mycket oxytocin i kroppen att jag inte stör mig på barn som torkar av sitt glasskladd på mina byxor (true story) eller använder mig som handtag för att ta sig upp på en bänk när jag fredligt sitter och läser (also true story). För int fan tänker jag skaffa barn bara för att kunna tycka att barnskrik är charmigt.

Jag har haft liknande diskussioner med olika vänner; jag tror till och med jag använt samma formulering, utan att tänka på Peps. Vi får lära oss att världen är vårt ostron, så att säga, och att alla möjligheter finns; vi ska Hitta och Förverkliga oss själva, vi ska testa och njuta och festa och, eh, spruta. (There's a reason I do prose, not poetry.) Och sen står vi där.

Subjektspositioneringstime: Jag har varit relativt effektiv. När jag kom tillbaka från USA där jag gått i gymnasiet i två år tog jag ett slags sabbatsår. Jag jobbade lite, tog svenskt körkort för att matcha det amerikanska, och tentade av svenska B så jag kunde söka till universitetet. Sen har jag bara pluggat. Sex år i sträck, utan paus, utan rim och reson (även om jag jobbat lite samtidigt). Studiemedlet är urkramat till sista droppen. Det är inte bara strökurser, heller; jag har tagit en kandidat och en magister (plus sökt och inte fått doktorandtjänst), och gått en yrkesutbildning på JMK.

Men ändå. Nu är jag ute i Verkligheten - och nästan 26. Det är på en och samma gång ganska ungt och ganska gammalt, på något sätt. Jag skulle kunna sätta mig i skolbänken igen (om inte CSN vore) utan att vara ens tillnärmelsevis över medel- eller medianåldern i salen. 26 är närmare 30 än 20 -men samtidigt är 30-åringarna mer som 22-åringar. Och 22-åringarna ska vi bara inte prata om.

(Samtidigt som mediesvängen är full med framgångsrika typ just 22-åringar. Det är nästan som att det är alternativen som finns; drälla tills man är 34 eller ha gjort allt innan man får handla på systemet.)

När min mor var i min ålder var hon redan både gift och skild och ensamstående självförsörjande mor. I Moskva. På sjuttiotalet. Något år till och så träffar hon min far, lite till på det så lämnar hon sitt land för att vad hon vet aldrig få återvända. Min syster fick sitt första barn (av fyra; helt med flit och stadgat och allt sånt) vid 22. Jag försöker föreställa mig och måste gå och lägga mig i ett mörkt rum med något svalt på pannan.

---

PS: För ett år sen var jag äldre än jag är nu. Jag hade samboavtal och städdagar och svärföräldrar. Nu är jag wacky singel och går på glassiga mediefester. Så kan det också gå.

Var det inte bara häromveckan som det också rapporterades att de rökte mest gräs i Europa?

---

Tillägg onsdag förmiddag: Brunchrapportens Henrik Torehammar läser min blogg! ...eller så var det en ganska given parallell.

Det är ganska imponerande, på ett lite skruvat sätt, men jag undrar ju över statistiken. (Förutom det faktum att han nästan måste ha fört bok för att hålla koll.) Säg att han har dejtat sen han var femton - då är det bara två-tre tjejer om året. Det är inte jättemycket. Och om de flesta har dumpat honom efter ett par veckor (ren spekulation, jag har ingen aning) är det inte riktigt att räkna som en riktig dumpning, i min bok. Mer som... en testkörning som inte funkade, kanske?

Man får väl se det som positivt i alla fall att han ser att problemet kanske ligger hos honom, och att han kan jobba på det. (Den gamla godingen "vad har alla dina havererade relationer gemensamt?" gör sig påmind.) Han hade lika gärna kunnat satsa på en film som utforskade vad det var för fel på ett femtiotal engelska tjejer.

Om han gör en High Fidelity-topplista över sina bästa/värsta dumpningar återstår att se.

Det är kanske tur att jag inte är programledare idag, för då skulle jag ha tvångstankar om att säga de sju ord man inte får säga på TV. Men jag låter George dra dem själv.

(Jag fick precis ett SMS av min kompis Erik som föreslog en tyst minut. Jag tycker sju tysta sekunder följda av så många fula ord vi kan komma på.)

I min inre familjehistorieskrivning ingår förstås berättelsen om när mamma kom till Sverige. Hon och pappa fick åka till polisen i Uppsala, i alla fall efter hur jag minns att jag fått det berättat för mig, och bli intervjuade om vad de hade för gardiner. En gång hade mamma med sig mig och en kvinnlig polis ska ha sagt "Vadå, jag kan ju inte veta att det där är din unge. Du kan ha lånat den."

Det uppskattade inte pappa.

(Jag hittar inte artikeln på nätet än. Däremot var det i Stockholmsavdelningen rubriken "Skott på skott i Hovsjö" som jag fnissade morgontrött åt.)

Det sjuka är ju att jag får ett sug efter att titta lite. Och tänka HALS.

Det är tydligen en bra bit över det amerikanska genomsnittet (trots att det är siffror för sex säsonger kontra hela livet), förutom kanske just i New York, där kvinnor är välutbildade och väntar längre med att gifta sig, och därmed hinner ligga lite mer, nedlägga lite fler. (Och stan är stor så man inte behöver få ett rykte.) Allt detta enligt NY Daily News.

Så jag satt och funderade lite på det där med siffror. Jag har varit med och räknat fultal* väldigt många gånger, och samma siffra kan ge väldigt olika reaktioner; både high-five, och en lätt panikslagen min och mer vin. Någon tycker att woot, tresiffrigt, någon annan att tre dussin herrejisses.

*Fultal räknar man, i alla fall i min bekantskapskrets, ut medelst följande formel: Åldersskillnad mellan den äldsta och yngsta personen man haft sex med (relativt till en själv, dvs två år yngre + tre år äldre = 5) gånger antal nedläggningar. Och ja, som någon nån gång påpekade blir det jätteorättvist om man "hittar en jättehet 70-åring" men det får väl vara så. Och som sagt är det inte helt klart vad man sen ska göra med den informationen.

Finns det någon motsvarande formel för perfekt antal sexpartners då? Baserad kanske på ålder, antal sexuellt aktiva år (fast det räknas om man bara låg där också, hö hö), antal av dessa år i förhållande, decimalt uträknad attraktivitetsnivå, hemort... Att det är precis inte för många men inte för få - och det är något som folk ofta är lite mer överens om än vad som är för många, så är det att det kan vara för få. I alla fall efter en viss mängd födelsedagar.

Vi gillar folk som redan är kvalitetskontrollerade - precis som det är lättare att säga att man gillar en viss film eller skiva om man vet att någon annan gillar den så är någon som man vet fått ligga lite intressantare. Någon annan har godkänt, det är socialt OK att gilla, och så behöver man inte känna efter lika mycket själv vad man själv tycker. Och det är oavsett om man känner personen som provsmakat och kan få betyg eller inte - nädå, kungens provsmakare behöver inte uttala sig om huruvida det är gott, bara det är oförgiftat. Och då vill man ju också gärna att några stycken redan godkänt, men inte för många för då är det inte indie och exklusivt längre

Hm. Nu försvann jag visst iväg i något slags vagt misantropiskt sidospår här. Med lätt blandade och ansträngda liknelser.

(Jag gjorde ett inslag för några veckor sen där en kille som var på Studentgyn för att klamydiatesta sig ställde upp på intervju. Reaktionerna på redaktionen och bland mina vänner var blandade, men utmynnade i just - får han ligga mer eller mindre nu? Sida a resonerade att folk skulle tänka: Han är slarvig och HAR KÖNSSJUKDOMAR. Sida b: Nejnej, de tänker Ooo, han får ligga. Jag kan tyvärr inte ringa honom och fråga hur det blev. Rackarns..)

Men jo. Om det finns För Många (vilket många tycker) och det finns För Få (dito) så måste det väl åtminstone finnas ett litet spann som är OK. Eller ligger gränsen mellan två siffror? Man har haft för få tills man TJOFF har haft för många.

Jag skäms inte för mitt eget fultal. Men jag är till yrket berättare, inte beräknare, alltså kör jag hellre på historier än på siffror. Anekdot > abakus.

(Which reminds me: Faje bad mig innerligt att blogga om min tydligen mycket underhållande dejtinghistoria. Jag funderar på't.)

Tillägg: Jag läste precis en svarande spekulation i hur många Mr Big, Aidan och Steve fått ihop det med. Hah.

Jag håller i och för sig med om en del av det han säger. Men jag önskar mig en redaktörshatt och en rödkrita. "(R)ödögd-tåget"? Ja, det är en bra formulering - på engelska. Men den finns inte på svenska.

På nätet har någon faktiskt kommit åt och fixat, så det står baksidor, men i tidningen står det "Självklart finns det nedsidor". Also not a word, vettu. Det är farligt att glömma vilket språk man skriver på.

---

Jag har för övrigt varit på sminkkurs på morgonen, eftersom programledare ska vara Snygga(tm) och så, och även om jag kände mig lite väl snajdig för att åka iväg och filma studenter så önskar jag lite att jag fick börja varje dag med en privat sminkör.

Ämnet ligger i alla fall i tiden - den här lilla notisen i Aftonbladet om att receptet på lycka är att inte skaffa barn är den mest bloggade just nu. De har också i någon vecka sökt kvinnor som valt bort barn och har skrivit om ämnet av och till sen i april då till exempel Katrin Schulman sa nej tack, apropå Corinne Maier som jag nämnt förut (till SvD-läsarnas förtjusning). Jag sålde in artikelidén till Re:public innan jag kände till Maier vare sig på originalspråk eller svenska, men det är väl kul att ha fingret på pulsen. Eller nåt.

Konceptet är fult och osammanhängande. Den är kackigt klippt. Perelli ser för täääskig ut - en norrman påstår att hon ser ut som en transvestit vilket jag tycker är lite B ur queermedvetenhetssynpunkt. Om han hade sagt att hon ser ut som en drag queen hade jag kanske hållit med, om det inte varit för två saker: Drugor brukar vara mycket snyggare, och drugor kan mima. Det kan inte Charlotte Perelli. Inte för fem öre.

Det som jag reagerar starkast på är ett specifikt uttalande:

– Deprimerade personer har i sin sjuka period ofta nedsatt självständighet och energi. Vården måste ta särskild hänsyn till detta, till exempel i hur man lämnar information och hur man ger patient och anhöriga möjlighet att vara delaktiga. Det kommer vi också att ta upp i rapporten, säger Gunilla Nyrén [som är projektledare, min anmärkning].

Å ena sidan hurra äntligen. 

Å andra sidan, tog det dem verkligen så här lång tid att komma på det? Ska det behövas en utredning och en rapport för att vårdapparat och försäkringskassa (som man kanske skulle kunna hoppas också tar till sig av rapporten) ska förstå att en person med depression och utmattningsproblem kanske inte skriker högst och effektivast på hjälp? Kanske kommer missa datum och tider och ifyllande av tusen blanketter?

Eller så blir det så att om du lyckas lämna in och fixa allt så blir du friskförklarad och utslängd, för att om du var deprimerad på riktigt skulle du inte klara av det. Det står ju så, här i rapporten. Läs själv. Ha det bra.

Som många andra tjejer har jag gillat Linda skarpt, men det var länge sen. Jag kommer ihåg för några år sedan när min far av någon anledning frågade vad jag hade för åsikter om "den där Linda Skugge". Mitt spontana svar var "En gång i tiden kändes hon relevant." (Han sa "Tack, det räcker så.")

Det kanske var lite väl raljant, men jag tror ändå att jag står för det fortfarande. En gång i tiden var hon ung och arg, och fick plats att prata om de saker som var viktiga för unga och/eller arga tjejer, och lyckades formulera saker så det kändes, och med ett språk som kändes personligt och eget.

Sen har hon trillat åt höger, åt tråkighet, åt helt fel sorts elakhet, åt moraltantande och plötsligt modebloggande - rent tekniskt innebär det väl att hon utvecklats, men det känns inte som om hon har gått framåt. Det är länge sen jag läste hennes krönikor, förutom när någon annan himlar med ögonen bloggledes. (Eller när en rubriklänk får mig att göra detsamma.)

---

Haha:

Julia säger: Jag bloggar om Linda Skugge nu.
Julia säger: Jag önskar att det skulle bli bloggkrig.
anna säger: Jag hatar Linda Skugge.
Julia säger: Blogga det.
Julia säger: Så länkar jag.
anna säger: Haha
Julia säger: "annan är också glad att hon slutar"
anna säger: SKA HON SLUTA?
anna säger: ÅÅÅÅÅÅ
anna säger: Hurra!
Julia säger: På Expressen.
Julia säger: Hahahaha
anna säger: Fan.
anna säger: Inte helt alltså?
Julia säger: Nej.

Är det bara jag som reagerar över att Fru Gårman måste markeras med långt hår, kjol, och yppig byst? Är det egentligen något alls, förutom namnet, som säger att silhuetten på övergångsskylten är en man?

(Nej, det är det alltså inte, så att inte den retoriska frågan försvinner. Men en neutral figur blir per automatik man - det är alltid XY som gäller tills annat specificerats.)

---

Tillägg: Min mamma läser min blogg. Hej mamma! Men hon kommenterar inte, utan mejlar och säger när hon håller med om något. Det här höll mamma semiotikern med om.

Says Edvardson:

"Att helt bortse från de allra flesta kvinnornas biologiska drift att få ge liv snedvrider all vettig debatt om kvinnornas rätt till självförverkligande i sina olika roller som mödrar och yrkeskvinnor - om de så önskar."

Eh va? Var det över huvud taget det någonting handlade om? Var det någon som gjorde det? Det känns mest som att det dras stora växlar på ingenting. Eller så är jag bara ung och självisk och karriärdriven och vad det nu var.

(Snart kommer för övrigt ett nummer av Re:Public Service där jag har skrivit om barnfrihetsrörelsen. Det finns en liten grej om Mayer i en några nummer gammal Fokus, och på SvDs egen Idagsida från ett tag sen. Om man skulle vara intresserad. Boken är beställd till några bibliotek, så när den kommer får jag väl pallra mig dit någon dag när det är öppet samtidigt som jag är vaken och/eller i Stockholm. Eller så är jag ekonomiskt- och miljöomedveten och köper den. Ve och fasa.)