bloggen « WordPress.com Tag Feed

Banner

rosa67 — Fri, 05 Sep 2008 20:38:54 +0000

Ich möcht auch einen Banner von dort einbinden. Wie geht das bei WP? Ich steh auf dem Schlauch :-/

Hier die Edith! Ich hab es geschafft *freu*. Und ich wünsch der jungen Unternehmerin viel Glück!

Smärtsamma samtal med mig själv som enda lyssnare.

mersmak — Fri, 05 Sep 2008 17:49:42 +0000

Smärtsamma samtal med mig själv som enda lyssnare. Sitter i soffan, funderar. Ser ut igenom fönstret, utsikten skyms till viss del av grenverket från trädet utanför. Ser att himlen är blå. Det blåser lite. En fågel sitter på en gren alldeles vid fönstret och putsar fjäderdräkten. Det är tyst i lägenheten, ett sorl hörs från den stängda dörren till datarummet där Elias ser på en film. Nu har jag tagit för många Citodon igen. De andra (Tramadol) som jag fick utskrivna hjälpte mig föga, de gjorde mig trött. Smärtan fanns kvar i ryggen. Sussie åker till Finland idag. Hon lämnar oss i 4 dagar. Jag vet inte, men det är en tomhet som infinner sig när hon åker. Hur den känslan ska hanteras vet jag inte. Det är ändå 6 år som vi har levt ihop. Vi lever ihop medan det här skrivs. Jag är på väg bort från allt. Nu när jag är i landet Citodonia så brukar mina texter ta en annan form än vad som är brukligt. De har en tendens att brodera ut sig mer än vanligt. Jag hade helt glömt bort en av mina läsare som finns. Didde sade idag att han går in och läser då och då. Kul. Positivt överraskad för det. Hoppas det håller i sig från hans sida. Blir då skrivandet annorlunda för att dessa vänner läser dina inlägg? Svaret är genomgående nej. För som du sade i början av din dagbok, du måste vara sann mot dig själv oavsett om det är skada som tillfogas av det du skriver. Vare sig det är för dig eller de som läser. Men det är mina tankar som hamnar här. Ingen annans. Låt inte dig ta intryck av att du har läsare på din blogg. Låt det stärka dig än mer att vara sann mot dig själv, i det du skriver oavsett hur mycket problem det kommer att ge dig. Din stolthet för vad du lyckas åstadkomma är helt beroende av hur mycket osäkerhet som florerar i dina tankegångar. Dessa tankar i sig är vad som finns kvar efter att du sållat bort det som inte kan skrivas. I tider av mörker, då kraften fokuseras på att jaga offer, är det svårt för mig att skriva. Då dessa rader gör att mina jag kommer till korta i mörkret. Oftast är jag vilse då. Mörkret tar över helt och det blir till ett närmast ett mirakel om det ens blir ett ord här. Vad är då den sida av dig som du vet är den starkare? Den sida som sätter dig på platser som du inte kan ta dig ur. Jag vet inte, för den låter mig inte veta. Den låter mig bara veta det jag behöver veta. Om den somnar så vaknar jag och ser mig ikring, undrandes över vad som hände precis. Bara små fragment lever kvar. De kan ha varit timmar, dagar eller veckor. Men jag minns aldrig hela perioden. Varför fann dom inte det -00? Hade den utvecklas till den grad då, eller gömde sidan sig i rädsla för vad som skulle kunna ha hänt om du väckte den sidan. Orden kommer lite långsammare idag. Vill tänka lite på det jag skriver, om det kan påverka resultatet överlag. Kan den mörka, depressiva, våldsamma sidan påverka slutresultatet av vad jag skriver? Jag måste svara ja på den frågan. Men våldsamma, vad menas? Jo, i ditt sinne är du våldsam, inte fysiskt. Vart går gränsen till galenskap då? Kan jag anses vara svårt sjuk för det jag skriver här, eller är det genom mina handlingar som avgör det. Vem är det som avgör och hur kan det avgöras? Vad för riktlinjer och trubbiga verktyg är de sätter i verket? Hur har de konstruerat dessa formler för att hitta rätt i en sjuk persons själ och sinne. Jag anser mig vara det. Men du har gömt det väl för omgivningen. Sociopat och antiscoial-beteende störning. Psykopat? Vet inte, men diagnosen är bipolär, men jag tror det ligger djupare än så. Utsatt för sexuella övergrepp så sent som för 11 år sedan och under min uppväxt. Jag tog livet av hönor, katter, fågelungar och hängde en hund i ett träd. Jagade fåglar med luftgevär. Skadesköt dem och såg dem lida. Växte upp med min dominanta mamma tillsammans med en homosexuell bror som begick övergrepp på mig. Samma sak med min farbror på landet. Han som gav sig på mig när alla hade somnat på fyllan. Övergiven av en far som inte insåg något av vad som hände där på fyllefesterna. Hur mycket du har tagit skada av allt detta är en sak som går djupare än vad du hittills har funnit. Det kan hända att du inte är kapabel att ta reda på det på egen hand utan att gå över gränsen för vad som är tillåtet. Den sidan som lider helvetets kval är inte den sidan som är den starkaste. Den är inte den som får mig att glömma. Det är den andra sidan. Som jag är rädd för. Andra borde vara det också. Hur förklarar jag något sådan för dem jag älskar? Kan jag ens det? Tillåts jag ens att göra det? Den sidan som är den starkare låter mig glömma och förtränga vem jag egentligen är. Den svagare ber om ursäkt för den lilla existensen av liv som är den sida som du försöker upprätthålla gentemot dina nära och kära. Didi till exempel, vad tror du att hon tänker nu när hon läser dessa rader? Mer än vad du önskar. Kommer hon att se dig på ett nytt sätt efter dessa rader? Lars och Didde, vad blir deras relation till dig efter detta? Nu har du grävt så djupt inom dig som du för tillfället kan. Jag kommer senare säkert att klara av att gå djupare än så här, men är det bra att göra det, och framför allt, är det nyttigt för dina vänner och de som du håller kära? Vet inte, men jag måste vara sann mot mig och dagboken. Delar av dig kommer att finnas kvar när du inte gör det. Hoppas på de förfinade delarna. Nej, de kommer att glömmas bort. Bara delar som dessa, de som skrivs idag, de kommer att minnas dessa delar. Att inte tas på allvar. Gränsen mellan bra och väldigt sjukt beror på den framgång som nås under livstid eller efter den. Huruvida jag bryr mig eller ej är oviktigt. Eller? Borde du bry dig om vad du skriver? Nej, men du kan tänka efter vad du ska skriva för att med eftertryck uppnå vad du vill säga. Men det du säger är för dig själv och endast för dig själv. Utan att förpliktiga ett försvar inför dem som läser dina ord och texter. Vetandes det kan du fortsätta skriva dessa rader som öppnar upp för förståelsen för dig som människa eller monster. Så är du ett monster, ett odjur? Ja till viss del kan en del tycka. Efter vad för regler och lagar vi lever efter här i landet, eller vad för förståelse som finns för de skuggsjälar som driver längs med de väggar ute i samhället. Om nu vi, de som driver längs med väggar och på skuggsidan av livet i samhället inte väljer att rikta strålkastarna emot oss så kommer de som syns och hörs, de som skriver om hur vi ska bemötas och behandlas, bestämma reglerna för hur vi ska leva våra liv. Klassade som icke-människor och o-människor. Lever vi på övertid, eller har vi bara inbillat oss att vi någonsin har levt sida vid sida med de övriga, riktiga människor i samhället? Kan vi ta det till oss om de säger att så är inte, och har aldrig varit varit fallet? Ett svar som står över min förmåga att uttrycka mig. Om så nu är fallet för dig, då ska du ändå göra ditt bästa för att de som läser detta ska förstå vad som driver dig till rader som dessa. Huruvida du får respons eller ej är oviktigt eftersom detta är din dagbok. Den bok som du lämnar efter dig oavsett om du någonsin blir publicerad eller ej, så är det här spåret du lämnar efter dig. Det kommer att lämna spår hos vissa, och inte, för vissa. Oavsett om du skriver direkt till dem eller om du skriver till dig men indirekt till dem. Börjar känna att det som skrivs här är är viktigare än vad som händer fysiskt runt ikring mig. Tankar som snurrar inuti mig, och de som verkligen hamnar här är inte alltid desamma. Jag har nog inte kommit till det stadiet ännu där det går att omsätta allt till ord. Jag har inte nått dit i min strävan att omsätta alla tankar till ord. Men i jämförelse till vad du skrev i april så är det som skrivs nu, långt där ifrån. Det är ett språk under utveckling. Hela tiden får jag omvärdera mig och de ord jag använder, ifrågasättandet av mig, det konstanta, är nog det som är viktigast. Om inte så blir språket lidande. Att föra det framåt är det enda alternativet. Du kanske tror att du kan skriva såpass att det duger, men du är långt därifrån. Min vän, du vet inte vad som väntar dig bortom den horisonten som du jagar. Den som ter sig ha försvunnit bortom allt räckhåll var morgon du slår upp ögonen. En horisont som är blott en dröm när du sover, och även likadan när du i vaket tillstånd försöker att förstå vad som fattas dig. Ljudet av tystnaden förföljer dig i drömmarna, där du flyr, alltid flyr från något okänt. Du lever i tystnaden för att du dör i motsatsen till den. Nu börjar det gå sakteliga som sirap igenom mina fingrar. De lyckas skriva bokstav för bokstav som ett sorts inre tvång, det tvång som har satt dig i ditt liv värsta kriser. Nu fokuserat på denna dagbok. Eller på vad som väller ut ur ditt huvud ur tankegångarna. Vad för kamp du än för så kommer du att stå emot, för att fokus ligger just på ditt skrivande. Pjäser, romaner, noveller eller den här dagboken, det spelar ingen roll. Bara du skriver. Det enda som räknas. Dina texter. Här är det enda som räknas. I riktiga livet, utan för den värld av ord, som du så innerligt vill behärska. Är det viktigaste fysiska njutningen, det vill säga penetreringen eller all annan fysisk kontakt med de som du håller kära, är det viktigare än vad för känslor du håller dem för? Borde äta något, har inte fått i mig mycket näring idag. Nu är det avhjälpt. Yoghurt och havre. Bra där. Nu sitter jag och ser på en dansk dokumentär om personer med olika tvångssyndrom. Intressant. Social fobi, det känns igen. Nu har Didi vart här och hälsat på. Det kändes underligt. Här, hemma var hon. Satt i soffan och kysstes. Drack en kopp kaffe. Nu har hon gått. Hem till livet i periferin, utan mig. Periferi. Ett ord. Många betydelser. Jag tycker det är en skön känsla när hon lämnar mig. Då får jag ett kvitto på vad jag känner för henne. Vi talar mycket om framtiden. Den har på något sätt blivit viktig för mig nu. Första gången på 36 år som den är viktig. Hon är nog lite mer laidback med det än vad jag är. Ska jag börja skriva tiden jag sitter här och skriver? Nej. Det är inte att förenkla. Tvärt om. Det försvårar. För du har inte gjort det kontinuerligt. Bara ett tag mitt i din dagbok. Du lade ner det, för just avsaknad av kontinuitet. Men vem säger att du inte kan börja igen.

Journalistisk harakiri

smyg — Fri, 05 Sep 2008 13:06:56 +0000

Det finns ett tänkvärt begrepp inom journalistik och samhällsdebatt. Det brukar kallas bullshit detector och innebär i korthet att ett påstående är strunt om ingen kan tänkas hävda motsatsen. De svenska journalister som bevakar de amerikanska partikonventen verkar fullständigt ha glömt bort det där. Storögt rapporterar de att presidentkandidaternas och vicepresidentkandidaternas (och deras mammors och pappors och kompisars) tal möts av orkanartat bifall.

Ursäkta, men är ni dumma i huvudet? Det är ju för fan det partikonventen är till för. Hade publiken buat, eller ens gäspat, då kunde det ha funnits anledning att skriva stora rubriker i tidningarna.

Andra bloggar om: presidentval, presidentvalskampanj, partikonvent, nominering, journalister, journalistik, bullshit detector

Så tjock är han faktiskt inte

leilasvirrvarr — Fri, 05 Sep 2008 12:23:11 +0000

Nu har nedräkningen börjat. Det ska bli så obeskrivligt skönt med helg. Sova. Slappa. Ta det lugnt.

Trodde jag ja. Imorgon måste jag nämligen storstäda min lilla 24-kvadratare. Dammigare och äckligare kan det nog inte vara när man delar boende med en tjock katt som fäller hår värre än en perserkatt. Eller han är inte tjock egentligen, även om syrran och alla andra vill påstå det. Han är stor förvisso, men han har bara kraftig benstomme. Kan ju inte han rå för. Men han är min lille plutt för det.

Dagens sökord.

tusenskona — Fri, 05 Sep 2008 11:35:34 +0000

Som ni vet vid det här laget brukar jag med jämna mellanrum visa vad mina besökare googlat på för att hitta till min blogg och dagens mest intressanta sökning måste vara "spöken i smålandsskogar". Hm, undra just om det finns några sådana? Det kanske är jag som är spöket när jag åker hem mellan varven ;p

WordPress, der nächste Stress.

steffen030 — Fri, 05 Sep 2008 10:22:46 +0000

Klar blogge ich noch weiter und klar werde ich das weiter machen, aber dennoch scheitere ich auch mal wieder an einer scheinbar einfachen Sache. Nun wollte ich doch auch mal ein Video von MyVideo einfügen, aber da geht das Problem ja schon wieder los. Wie macht man das bei WordPress? Geht nicht habe ich festgestellt, oder bin ich echt zu doof für diesen Bloggerverein? Kann doch nicht sein, ich hatte am Ende kein Video wie es bei YouTube angezeigt wird, ich hatte nur einen Link im Beitrag – NEIN, das wollte ich doch nicht. Ich werde mich hüten den englischsprachigen Support zu fragen, der ja ohnehin meine Fragen nicht beantworten will.

Nachdem ich ja dann mal die englischen Seiten durchgewälzt habe, habe ich feststellen müssen, dass man dies nicht kann und NUR bestimmte Videos bestimmter Seiten einsetzen kann. Man was ist das hier nur für ein Scheiß. Ich sage ja, geht nicht, darf nicht, verboten, wird gefiltert. – Tolles Bloggerlerben. Jetzt, glaube ich bin ich an dem Punkt wo ich jeden Tag was finden werde, was ich will aber nicht geht *grins*

Stackars, stackars gubbe

terese — Fri, 05 Sep 2008 08:32:56 +0000

Min gubbe kom hem igårkväll från jobbet med en papperslapp, han vecklade ut den och på papperet var det en bild på honom. Ni vet den där gamla bilden när han har hockyfrilla som jag lade ut här på bloggen för ett tag sedan. Arbetskamraterna hade varit så snälla och skrivit ut bilden och lagt på bordet så att alla kunde se den (jag gissar att det är en viss Ekberg som har något med det här att göra....) Maken tackade mig för att jag hade lagt ut bilden på bloggen och jag säger då: Varsågod älskling, var så lite så! :-D ;-)

Was sind das denn für Arschlöcher?

Jazz Inaria — Fri, 05 Sep 2008 08:15:44 +0000

Ich glaub's nicht. Nach einer Studie, die die Süddeutsche Zeitung zusammenfasst, sind die Regelsätze von Hartz IV zu hoch. Unter anderem enthielte die Studie diese Annahme:

Für Freizeit, Unterhaltung und Kultur wurden lediglich ein, für Kommunikation zwei Euro veranschlagt.

Bitte nochmal auf der Zunge zergehen lassen: 1,00 € für Freizeit, Unterhaltung und Kultur. Pro Monat. Ob der neue Batman-Film jetzt ein Teil der Kultur ist, sei dahingestellt, aber die Eintrittskarte hat 9,50 € gekostet. Das heißt, ein Hartz IV-"Anhänger" müsste darauf neuneinhalb Monate sparen. Die Jahresgebühr für die Stadtbibliothek kostet - glaube ich - um die 20,00 €. Jetzt wird's eng. Von eigenen Büchern ganz zu schweigen. Menschenwürdig?

Äntligen fredag!

leilasvirrvarr — Fri, 05 Sep 2008 06:35:03 +0000

Inte många timmar kvar nu till helg. I can't wait! Imorgon är jag bjuden hem till Mirre och hennes familj för en äkta kurdisk iftar. Mamma Sanias dolma är verkligen to die for. Har älskat de sedan första gången jag åt det hemma hos de för sisådär 15-16 år sedan. Det vattnas i munnen på mig redan...

Jag har förresten en confession. Jag bröt mot shoppingförbudet igår. Jag var verkligen sugen på någonting. Eftersom mat inte var aktuellt så fick det bli en liten minirunda på stan. Jag behövde visserligen lite småsaker men ett par bruna skor har jag funderat på ett tag. Jag sa till mig själv att jag bara fick köpa om jag hittade några på rea för runt hundralappen. Vad tror ni Leila hittade på Din Sko nedanför Gallerian? Jo ett par underbara bruna flatpumps för den lilla nätta summan 99kr. Som sagt. Queen of rea. That's me :)

Premiär för 054 idrott

054idrott — Thu, 04 Sep 2008 22:43:29 +0000

Välkomna till 054 idrott en blogg där idrottare och ledare som är engagerade inom Karlstadidrotten kommer att skriva av sig. I början kommer vi att lägga fokus på fotbollen som nu när hösten gjort entrée går in på slutspurten av året säsong. En slutspurt som kan ge ett lag i division 2 2009, Karlstad BK och ett lag i superettan, Carlstad United. Sedan väntar ishockeyn, innebandyn, bandyn med mera..
Som sagt välkomna att följa den här bloggen som vi tror kommer att bli riktigt bra.

Ich liebe Tasten

Jazz Inaria — Thu, 04 Sep 2008 21:09:03 +0000

Als Mac-User ist mittlerweile das Tool Quicksilver für mich unverzichtbar. Wenn ich mal auf einem anderen Rechner arbeiten muss, komme ich mir vor wie ein Blinder mit Krückstock. Nun habe ich ein neues Add-on für Firefox entdeckt, noch sehr in seinen Grundzügen, doch immerhin von Mozilla selbst. Version 0.1.1. Aber es klingt sehr, sehr interessant. Ubiquity.
Mit diesem Add-On lässt sich Firefox sozusagen natürlichsprachig bedienen. Ich rufe das Bedienungsfenster auf, gebe "map Freiburg Augustinerlatz" - und ruckzuck wird das Satellitenbild von Freiburg auf den Bildschirm gerufen. Ich markiere einen Absatz auf Spiegel online, starte Ubiquity und maile den Absatz mit "email this to august" an eben diesen. Eine Google-Suche initiiere ich z.B. mit "G Jazz Inaria".
Wer sich das Add-on installiert, bekommt auch ein hübsches kleines Tutorial mitgeliefert.
Ich befürchte nur, dass meine Missmut an anderen Rechnern noch mehr steigt. Aber immerhin, auf meinem kann ich die Maus bzw. das Touch Pad ruhen lassen.

Bloggen = Zeitverschwendung?

amelie22 — Thu, 04 Sep 2008 19:44:42 +0000

Foto: Tillwe

Ist bloggen Zeitverschwendung?

Zeitmangel ist ein Todschlagargument für Dinge, die man nicht machen möchte und damit die beliebteste „Ausrede“ um nicht zu bloggen (siehe auch Umfrage bei Basic Thinking “Warum bloggst Du nicht?”).

Einen kleinen Artikel zu diesem Thema gibt es jetzt von Helge Städtler: Du hast ein Blog!? Ist das nicht riesige Zeitverschwendung?

Er ist es wie viele andere Blogger auch leid, immer gefragt zu werden, ob Bloggen keine Zeitverschwendung sei und meint, es sei nur eine Umverteilung der Prioritäten. Er vergleicht einen Blog mit einem Garten - in beides kann man viel Zeit investieren, bekommt aber auch etwas zurück ;-)

Hm, witzig: habe gerade einen "Anti-Blogging"-Blog gefunden: Bloggen ist Zeitverschwendung!

Und, was sagt ihr zu dem Thema?

Tre små saker

leilasvirrvarr — Thu, 04 Sep 2008 19:39:51 +0000

Tre saker jag gjorde bra idag:

1. Behöll lugnet när en sökande var extremt otrevlig och obehaglig idag på jobbet.
2. Fastade hela dagen trots att jag var riktigt, riktigt trött och seg (och gnällig) idag.
3. Tog ett första steg till en bättre ekonomi genom att bli medlem i JAKs medlemsbank.

Nu är jag alldeles för trött för mitt eget bästa. Blir tidig läggdags idag.

Good night. Don't let the bedbugs bite.

im kopf bloggen

beisasse — Thu, 04 Sep 2008 12:20:27 +0000

komisch, beim sitzen üben kommen mir immer so viele tolle sachen in den sinn, mit denen ich diesen blog füllen könnte. aber jetzt fällt mir das alles natürlich nicht mehr ein. tja, ich schätze, das geht euch beim meditieren / kontemplativen gebet / etc. whatever auch so :-)

Ny Design

xsitez — Thu, 04 Sep 2008 11:33:58 +0000

Som ni ser så har jag bestämt för att göra bloggen lite snyggare genom att använda ett nytt tema. Hoppas att ni gillar det. Annars så... Ja, couldn't care less.

Låna smart

leilasvirrvarr — Thu, 04 Sep 2008 09:52:09 +0000

Jag har just varit på banken och gjort en postgiroinbetalning. Eftersom jag i måndags blev av med mitt bankkort i en hungrig bankomat kan jag för tillfället inte göra några transaktioner på nätet. Jag fick därför traska iväg till banken för att göra en simpel inbetalning. Vad jag däremot hade glömt var att banken tar ju hutlösa avgifter för att göra dessa simpla inbetalningar som vi med enkla medel kan göra själva hemifrån. 75 kronor fick jag betala för mitt ärende. 75 sura spänn!! Det är ju inte klokt. Speciellt med tanke på att gjorde en inbetalning på 200kr. 75kr är nästan 40% av summan jag överförde. Stackars pensionärer och internetvägrare som inte har något annat val än att gå till banken för sina månatliga transaktioner. Det är ju inte som att de redan är särskilt förmögna.

Nåväl, det jag betalade in pengar till var JAKs medlemsbank. Det är en etablerad bank som du kan både spara och låna pengar hos räntefritt. Det du betalar är istället en avgift beroende på hur mycket du lånar, om du nu vill göra det. Det är just det jag vill göra nämligen. Jag gjorde en jämförelse på min nuvarande bank och JAKs bank för att se vad ett lån skulle kosta hos de sistnämnda och det jag kom fram till var att jag skulle spara nästan 2000kr på att ha ett lån hos JAK istället för hos min nuvarande bank. 2000kr är väldigt mycket pengar om man som jag gillar att shoppa och äta ute. Fatta vad mycket jag kan få för det?! Så det är vad jag ska göra nu. Första steget är medlemsavgiften och därefter får jag handlingar hemskickade för att öppna ett konto hos de och börja spara. För spara måste man nämligen göra om man är medlem hos de. Men du är fri att ta ut pengarna om och när du har betalat av ditt lån. Hur bra är inte det?

Förlåt

trollhare — Thu, 04 Sep 2008 08:31:24 +0000

En gång i tiden förstod jag inte att det fanns människor på internet. Eller att människor tar åt sig av det de läser. Så jag skrev utan hämningar. Förlåt. Jag visste inte bättre. Jag förstod inte att människor har känslor. Att de jämt och ständigt googlar "skära sig på bästa stället" visste jag, men jag fattade inte varför. Theory of mind är inte min starka sida.

Rakblad är inte vackra. Ärr är fula som fan. Jag skulle kunna berätta vilka ställen som är de bästa ställena att skära sig på. Jag skulle kunna skriva en guide i 999 sätt att skada sig på, med ett särskilt avsnitt för hur du gör om du ligger inne på psyk med övervakning. Jag har gjort det förr, av ren dumhet.

Självskadandet fyller tydligen en social dimension. Det var mer än jag visste. Jag börjar förstå att jag skadade mig på fel sätt, precis som doktorn sa, innan han förklarade vikten av ett korrekt författat självmordsbrev. Men jag inbillar mig att mitt sätt var det bättre. Jag har aldrig berättat för någon. Bara för hela världen.

DN har ett par bra artiklar som fick mig att skämmas rejält. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om självskada, psykisk sjukdom, borderline, ångest, självmordstankar, psykvård, internet, anonymitet, bloggosfären

Varför gör man det man gör?

leilasvirrvarr — Thu, 04 Sep 2008 07:34:55 +0000

Idag har jag ingen som helst lust med någonting egentligen. Vill egentligen mest bara ligga i soffan och lata bort hela dagen. Jag tror för övrigt att min kropp har ställt in sig på svält, för trots att jag hittills bara ätit en gång om dagen så har jag inte gått ner ett gram. Jag har ätit så lågkolhydratsmässigt som det bara går men inte ett endaste hekto har kroppen släppt på. Det var då självaste ... Nä men visst, det är ju inte därför man (läs jag) fastar. Eller är det det?

Dessutom dras jag med existentiella frågor idag. Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Någon som kan svara på det? För det kan inte jag. Människan måste vara den dummaste varelsen som finns eftersom vi inte kan svara på de enklaste frågorna. Vadå vem är jag, var kommer jag ifrån och vart är jag på väg?! Hur svårt kan det vara ...

Eid Mubarak till alla muslimer! Lite sent men ändå...

RedCafe — Wed, 03 Sep 2008 23:33:35 +0000

Utan att ha någon fakta att hänvisa till vill jag hävda i all min okunskap att taxibranschen består av endast invandrare och att svenskar inte får, enligt lagen, jobba som taxichaufförer. Nu när vi har varit ironiska en stund så vill jag återgå till min poäng. Jag tror att invandrare är överrespresenterade i taxibranschen. Därför tror jag också att större procent av de verksama är muslimer än i andra brancher. Detta är en av anledningar varför jag vill ta tillfället i akt och önska

Ramadan Mourbak, Ramadan Karim!

Jag vill önska alla muslimer en välsignad Ramadan präglad av tålamod, glädje och lycka!

Vill ni läsa om hur det är att fasta denna månaden så kan ni följe en nice blogg som jag har hittat. Det är en mycket trevlig tjej som heter Lama som bloggar om sin vardag under ramadan. Hon verkar vara en trevlig tjej så taxikungen skulle köra henne helt gratis. Härmed har hon ett årskort på gratis taxi hos ingen mindre än Taxisultanen. Bloggen hittar ni här http://blogg.aftonbladet.se/17894/

Taxikungen ska chilla nu så ta hand om er mina vänner och var snälla mot varandra.

Halv svettig i fyrkanter på ryggen på vänster sida

mersmak — Wed, 03 Sep 2008 22:28:30 +0000

Nu är du hemma igen. Vedervärdigt innanför dessa väggar. Ett ljus, det är Elias. Resten är mörker. Du måste upp i hästen igen, och jobba. Slut med att gå omkring och tycka synd om dig. Du spenderade nog med tid att göra det under sommaren. Nu sitter jag i ett mörkt vardagsrum. Sussie har lagt sig. Vet inte om jag kommer att gå till jobbet i morgon. Nu har du försakat dina texter länge nog. Men ju mera press du sätter på dig själv desto mer kommer du att ta avstånd från dem. Det är så du fungerar min vän. Det om något borde du veta. För som du alltid har sagt, jag vill bara skriva. Ord, och åter ord. Meningar, sammanhang. Och så vidare. Hur går jag vidare med dessa tankar som jag har inom mig. Vet ej. Men om du skriver så kan det vara en förlösande faktor. Måste in på Wordpress och se hur länge sedan det är du lade in något läsbart där. Nu börjar det dra ihop sig till ett avgörande. Beslut. Sussie tror att jag är sjuk. Delvis har hon rätt. Men jag har slutat älska henne. Överfört all min kärlek på Didi. Denna underbara, ljuva varelse som har fällt mig från de höga topparna till den djupaste dalen. Hon är underbar. Kvinnan ser mig som jag är. Inget annat. Hon är en bit som har saknats i så många år. Jag kan skriva om henne hur mycket som helst. Det som jag nu vet om vilka som läser denna dagbok, och har mage att reagera småsint på det som skrivs. Försöker att provocera en reaktion från min sida. Det tror jag dessvärre inte går. Har från början skickat fel signaler till fel person. Det kan ursäktas. Men i vissa fall är det ett svårt val att skriva undflyende och mellan raderna. Kan inte begära att min dagbok ska vara förståelig för någon annan än mig själv. Där av namnet dagbok. Att du sedan publicerar den är av en helt annan orsak. Vill att vänner i min närhet ska förstå mig så som ingen annan har gjort. Även om det sårar. Kan inte ta hänsyn till en sådan sak. Det blir ingen frihet i orden då. Bara ett galler utan insyn, ett kassaskåp. Meningslöst att skriva då. Men kan inte låta bli att censurera vissa saker. Vet att då förstörs allt för mycket. Vill ha en fungerande relation till dem som lever omkring mig. Om det inte går så vet du vad som händer. Det får inte hända. Du måste smeka dem medhårs ett tag till, för att lösa saker på bästa sätt. Hur luddigt saker än blir skrivet så är det för att det är en dagbok. Glöm inte det. Bara du vet. Nu undrar jag hur det går till när man vill separera. Finns det någon bok att låna på biblioteket? Jag står handfallen. Vill inte skapa sår som aldrig läker. Ser på hur Sussie tog det med Lasse. Nu har jag skrivit hälften av det som du egentligen ska skriva. Det är vad du vill ägna dig åt. Huruvida du kommer att få den chansen vet ingen utom du. Om du hänger dig på ett sätt som kommer att få din familj att undra över hur du mår egentligen. Då kan det hända att du tar dig dit du vill. Vart vill du egentligen? Skriva vad. Poesi, pjäser eller romaner. Tv-manus eller filmmanus. Men du måste ta det steget snart. Gå kursen i dramatik som du sökt. Det blir ett eldprov att skriva under ordnade förhållanden. Nu har jag vart inne på nya sidan, dit alla inlägg för min dagbok kommer att flyttas. Känner mig inte fri på den förra. Någon som ifrågasätter det som skrivs. Obehagligt. Det börjar närma sig midnatt. Jag ska göra första inlägget på den nya sidan. Det känns befriande. Sms:ade dem som ska läsa. De som räknas. Känner mig friare nu. De andra kan ställa till med problem om jag inte gör på detta sätt. Priset för att publicera sina tankar. Vill fortsätta. Skiter egentligen vilka som läser. Men jag vill förenkla för mig. Det som räknas nu iallafall. Dessa 5000 ord som du ville komma upp i verkar bli svårslaget. På en dag går det. Ungefär 5-7 timmar. Har inte den tiden idag. Ska skriva lite till så att jag får upp antalet ord och sammanhang. Publicera 90 sidor i månaden. Med enkelt radavstånd. 3 centimeter i marginalerna. Då får du in ungefär 500 ord per sida. Då höjer du snittet till 1500 ord per dag skrivna. Om du tar dig den tiden för att bibehålla dina minnen av det liv du lever så kommer det att bli ett gediget arv du lämnar efter dig. Synd bara att tiden och pengarna inte räcker till ett liv som författare. Vågar jag satsa ett antal år av mitt liv för detta? Det kan sluta hur som helst. Merde! Nu lider tiden mot sitt slut. Men det är inget som du ska bry dig om. Bara att skriva mer än vad du gjort någonsin. Även om det bara är en massa dravel som ingen annan än du har nytta eller intresse av. Det tuffaste blir att inte bry sig om vad klockan är. Under de åren som Elias har funnits så har det hela tiden styrts av tider och tidiga kvällar. Även fast han inte har vart hemma har du lagt dig tidigt. Du får se till att inte bry dig om tider. Bara de orden som ska bli skrivna. Det är det enda som du ska bry dig om. Skrev ner en liten short story som heter Den bittre mannen. En synops var det iallafall. Kommer eventuellt att dra ut den lite. Men idèn var bra att spinna vidare på. Känner hur svårt det är att inte se tiden hela tiden. Ska ta bort klockan i överkanten på datorn. Nu tog jag bort tiden ifrån menyraden. Vilken författare anses ha skrivit mest texter i historien. Vem producerar texter som får den större delen av jorden att reagera? Ingen. Men vem skriver mest då, eller har skrivit mest? Att ta reda på till morgondagen. Nu är det ungefär 500 ord kvar. Räknas 500 som ord eller siffror, kan datorn avgöra det? Det räknas som ett ord. Datorn kan inte avgöra det. Fjant, tönt, mähä, pantad. Ibland får du för dig att du är grym på att skriva. Det märks på ditt sätt att förhålla dig till orden i andras texter. Du börjar också läsa böcker på ett helt annat sätt. Men nu för tiden läser du inte så mycket. Det borde du göra. Författare borde läsa och läsa och åter läsa. Skriva också. Hitta en balans mellan de två. Som du gjorde förr. Skrivtider. Schema för läsa och skriva för att hinna med det som ska göras. Dagboken började du skriva för att få en vägg att bolla med dina texter, men det har du förlorat. Dagboken blev nåt helt annat än vad du hade tänkt dig. Som det mesta annat. Planera, hela livet består utav att planera. Elias pratar i sömnen. Hans dörr är öppen. Min dörr också. Diddi har vart där och stulit något ifrån mig. Hoppas Elias är torr inatt. Om jag inte går till jobbet imorgon är det för min ogenomträngliga ångest. Den som får mig att känna livet i mig. Lite ångest borde alla få uppleva. Du vet den där svårhanterliga ångesten. Den som får mig att skriva och skriva. Imorgon stannar jag hemma för att ha en orgie i ord. Om jag skulle ta och skriva ut denna dagbok till slutet på året för att binda ihop den till den bok. Vad skulle det kosta? En eller två kopior inbundna i en fin läderpärm av nåt slag. Jag gör nog 3 exemplar. Det är av olika orsaker. Jag ligger långt under det snitt som föresatsen var när den påbörjades. Sedan måste jag korrläsa den innan jag trycker den. Men det är en senare fråga. Måste i veckan ringa min gamla skola för att be om mina betyg. Ska skicka in dem till Dramatikkursen. Löjligt att dom vill ha mina betyg från högstadiet. Det var 20 år sedan jag gick ut. Vad är det för nytta egentligen förutom att jag sitter här och spyr ur mig ord som inte får någon mening förutom utfyllnad på detta papper? Det går att tjäna pengar på allt. Verkligen allt. Till och med det du skriver här. Men med min tur så blir jag väl känd för mina texter efter att jag har dött. Ska jag ta livet av mig? Men Linus du har ju inte färdiga texter ju. Bara en massa påbörjade projekt som du har fastnat i. Du har i allafall lovat att inte börja på nya innan alla de du har nu är avslutade. Vilket inte borde vara svår men du måste hitta lusten till just den pjäsen. Du ser dig som pjäsförfattare. Kommer du att livnära dig på det? Vet inte. Men du måste ta reda på din potential innan det här livet är slut. Det är du skyldig dig och Didi. Hon måste få vet vad jag är kapabel till. Men mina känslor till henne får inte ta överhanden i mina texter, hon kan få vara din musa men om känslorna tar över så missar du fokus på det som krävs. Hon vet det tror jag. Men jag vet inte det. Kommer du att klara separera på dessa känslor som i sig är rätt så lika. Vad är musa-inspirerad text och vad är en text skriven av kärlek till sin idealläsare? Jo, den första har något, den andra är bara löjlig som ett sämre kärleksbrev. Men det tar jag tillbaka. Ett kärleksbrev kan te sig löjligt vid anblick, men för dem det gäller är det högst allvar, men med en lekande känsla.

Verboten! Geht nicht! Darf nicht! – Was geht denn überhaupt bei WordPress? Zensiert WordPress seine Blogger?

steffen030 — Wed, 03 Sep 2008 18:30:49 +0000

Das bloggen macht mir gerade keinen Spaß. Ich habe die Ursache gefunden warum Steffen030 nicht mehr zu sehen war, es lag an der Werbung die sogenannten Affiliate Links die ich in der Sidebar und auch in Beiträgen eingefügt hatte. Es ist eben VERBOTEN, nicht gestattet, unerwünscht das ICH dies einbauen darf. In den englischsprachigen Bedingungen (welche ich als Link im deutschen Forum erhalten habe), die ich dann mit Hilfe von Übersetzungsmaschinen übersetzt habe, findet man die Info zwar, aber ich kann es nicht verstehen, warum viele andere Weblogs die ich kenne und auch durch meine Ursachenforschung gesucht und auch gefunden habe solche Werbebanner, sogenannte Affiliate, einbauen dürfen/können und trotzdem in der Suche bei Wordpress auftauchen. (Ich werde mich hüten, diese Blogs hier zu erwähnen, der Support meinte ja ich solle sie ihm sagen.)

Was für ein Bloggerleben ist das denn, wenn man auf einem Blog dies nicht darf, jenes gestrichen wird, anderes wieder rausgefiltert wird und am Ende eigentlich doch der Zensur unterliegt. Ich denke gerade darüber nach meinen Weblog zu löschen, es hat ja bisher Spaß gemacht zu bloggen, aber wenn man doch beim Bloggen an einfachen Dingen scheitert die einem ja keinen Schaden zufügen, dann muss ich mich fragen: „Wieso ist das so?“. Mein Blog (Das Baby) „LiebesABC“ habe ich bereits gelöscht, alle die diesen verlinkt hatten, es tut mir leid, nehmt ihn wieder aus eure Blogroll raus.

Eine Erklärung werde ich zu all dem nicht finden, sollte ich weiter bloggen wollen, denke ich, das ich das auf meiner eigenen Domain ohne Wordpress machen sollte – ich werde die Tage mal nach Alternativen zu WordPress suchen und dann schauen ob ich meinen Blog 1:1 kopiert bekomme. Macht dann sicherlich wieder mehr Spaß auf der eigenen Domain zu bloggen ohne das man Angst haben muss einen HTML Code zuviel eingefügt zu haben.

Ich hatte es ja geschafft dass ich vom Support eine Antwort bekam, natürlich in Englisch. Hat WordPress keinen Support für Deutsche Blogger? Nicht jeder ist der englischen Sprache mächtig, okay ich verstehe was man will und auch das Antworten klappte ja, aber dennoch sollte man wenigstens einen deutschen Support haben. So International wie WordPress sein will, sind sie ja dann doch nicht. Und auf meine Frage an den englischsprachigen Supporter ob es einen Deutschen Support gibt, hat er auch keine Antwort gesendet. Habe ich was anderes erwartet? Egal, ich bin jetzt erstmal mit Wordpress unzufrieden, ob sich das ändert werde ich ja sehen, wer weiß vielleicht muss ich ja WordPress am Ende nutzen um den Blog auf meiner Domain zu haben. Wir werden sehen …

Hätte man nicht auch erst eine Mail senden können, wo man darauf hinweißt das man dieses ändern möge und wenn man es nicht ändert, das man eben mit Konsequenzen zu rechnen hat. Eine Möglichkeit, aber die Holzhammer Methode ist scheinbar die Beste Methode. Bravo – tolles Bloggerleben.

Und selbst wenn mein Blog nun wegen meiner Meinung komplett gekickt wird, ja mein Gott dann ist das scheinbar so, das man so mit Bloggern umgehen muss. Eigentlich bin ich nur Sprachlos, das die Bedingungen nicht für alle Blogs gelten.

So, ich bin erstmal fertig mit auskotzen... Gönne mir wohl nun erstmal eine kleine Blogpause und denke nach wie weiter, dennoch schaue ich gerne tgl. mal auf meinem Blog um eure vielen Kommentare zu bearbeiten und zu beantworten. Ansonsten euch viel Spaß beim bloggen *schnief*

Da fällt mir doch ein, das ich letztes Jahr den Beitrag "Ich hasse diese verlogene Gesellschaft" geschrieben hatte, habe ich doch damals schon erwähnt, man muss sich immer anpassen, man muss sich überall den Vorschriften beugen und wehe du machst was anderes, dann fällst du schön auf die Schnauze. Dann wirste auch ausgrenzt, wie ich nun hier bei WordPress merken durfte. Es ist doch schon eine Scheiße, das man nur mit Vorschriften und Verboten leben muss.