För några veckor sedan, den 9 maj, firades Europadagen till minne av det förslag om att skapa ett enat Europa som lades fram år 1950. Initiativtagare till förslaget var den franske utrikesministern Robert Schumann och det huvudsakliga syftet var som bekant att bevara den europeiska freden. 58 år har nu gått sedan den aktuella dagen och väldigt mycket har hänt inom det europeiska samarbetet. Inte minst har de sex stater som ursprungligen deltog i projektet nu kommit att bli en union med 27 medlemsländer.

Samarbetet är någonting unikt, både sett ur den övriga världens och ur den europeiska historiens perspektiv. Det var exempelvis väldigt länge sedan kontinenten upplevde en såpass lång sammanhållen period utan större konflikter. Sedan kol- och stålgemenskapens bildande har Europa istället blivit både fredligare och öppnare, i många fall tack vare enskilda individers insatser. Konrad Adenauer förbättrade den tysk-franska relationen på 1950- och 60-talen. En av hans efterträdare på förbundskanslersposten, Helmut Kohl, var av stor betydelse för Tysklands enande. Utöver detta är det kalla kriget förbi och en stor del av de forna kommuniststaterna har idag demokratiserats. Här spelade polske Solidaritetsledaren Lech Walesa en tämligen betydande roll.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, helt enkelt till det faktum att stora delar av den moderna europeiska historien faktiskt skrivits av, eller med hjälp av, kristdemokrater. Listan av freds- och frihetskämpar kan nämligen göras ännu längre. I såväl Rumänien som i de baltiska staterna och det forna Tjeckoslovakien gjorde kristdemokratiska företrädare avgörande insatser för att betvinga kommunismen och för att bygga upp sina länder på nytt.

Också idag är de europeiska kristdemokraterna av stor betydelse för Europa. Bland annat utgör man, tillsammans med de konservativa, den dominerande gruppen i Europaparlamentet. Dessutom är nationella partier i regeringsställning i flera länder och Tyskland har åter en kristdemokratisk förbundskansler i Angela Merkel.

Att ge en enkel förklaring till vad detta stora kristdemokratiska inflytande, på den europeisk-politiska arenan, egentligen beror på är förstås svårt. Men troligtvis står en ganska stor del av svaret att finna i den grundläggande kristdemokratiska ideologin. Solidaritetsprincipen, personalismen och förvaltarskapstanken är alla grundsatser som de flesta människor kan hålla med om, och som många dessutom ser som rimliga fundamenta att bygga framtiden på.

Vad gäller framtiden är det om ganska precis ett år, på nytt dags för val till Europaparlamentet, för att utse en ny uppsättning politiker som ska föra det kontinentala projektet framåt. Detta är ett viktigt val för oss svenska kristdemokrater. Dels för att det borde fungera som en indikator på hur det kan tänkas gå i 2010 års riksdagsval, men också för att det är ett val som vi borde kunna prestera riktigt bra i.

I Sverige är Kristdemokraterna det parti som företräder den bästa kombinationen av frihet, öppenhet och betoning på det okränkbara människovärdet. Och dessutom har vi dokumenterade bevis på att det är kristdemokrater som historiskt sett varit de mest drivande i samarbetets framåtskridande. Om vi lyckas föra ut detta budskap i nästa års valrörelse finns det ingenting som talar för att vi inte skulle kunna göra ett mycket bra val. Detta är viktigt, eftersom också de svenska kristdemokraterna kommer att behövas i byggandet av framtidens Europa.

Med Mana-serien ville skaparen Koichi Ishii bygga en helt egen fantasivärld. Han har flertalet gånger i ett otal av intervjuer förklarat att serien i första hand inte är en TV-spelserie utan en värld som bara väntar på att bli utforskad. När han har arbetat på en ny del har han alltid hämtat inspiration från sin barndom och de filmer och böcker som fängslade honom under hans uppväxt. Ishii försöker undvika att sätta sig själv i ett fack och har därför hämtat sin hänryckning från ett brett spektrum av källor, så som Tove Janssons sagor om Mumin, Lewis Carrolls berättelse om Alice i underlandet och J R R Tolkiens trilogi om Härskarringen.

Med Game Boy-spelet Seiken Densetsu: Final Fantasy Gaiden (eller Final Fantasy Adventure som det kallades i Nordamerika och Mystic Quest här i Europa) hade han skapat själva grundelementet att bygga sin nya värld på. Ändå var inte Ishii nöjd. Trots att spelet blev en succé i såväl öst som väst så kände han att Game Boy som format inte kunde leva upp till drömmarna han hade om sin fantasivärld. För det krävdes det en betydligt starkare maskin. En konsol med superkrafter.

16-bitarsmagi
När en ung pojke, Randi, från byn Potos av en slump finner det legendariska svärdet i förbjudna floden utanför hans hemby börjar världen återigen att bli i kaos. En ekande röst ber honom att dra ur svärdet från sitt gömställe och i samma veva börjar monster plötsligt att invadera Potos. Det visar sig snart att svärdet under flera år har beskyddat byn från ondska och nu när dess framtid är osäker bannlyses Randi från sitt hem. Han upptäcker snart att svärdet har oanande krafter, men att det också är mycket fragilt och har mist en stor mängd av sin glans. Randi tar sig ut på en resa för att återigen få tillbaka svärdet till sin forna form. En resa där ett helt imperium kommer att försöka hindra honom i hans framfart.

Med hjälp av den kraftfulla hårdvaran i Super NES kunde Ishii med hjälp av sitt team på Square äntligen nå upp till den nivån som serien hade potentialen till i och med Game Boy-debuten. Tack vare 16-bitarsprocessorn och Mode 7-tekniken, som tillät konsolen att simulera en värld i 3D, kunde nu slutligen spelet bli så sagolikt som den idag är känd för.

Om Seiken Densetsu: Final Fantasy Gaiden satte an tonen för hur spelserien skulle spelas så var det tack vare Seiken Densetsu 2 (eller Secret of Mana, som det kallades här i väst) som det estetiska temat ristades in. Hela spelet andades atmosfär. De lummiga skogarna var verkligen lummiga. De mörka grottorna var verkligen mörka. Den övergivna staden var verkligen... Ja, ni fattar grejen. Ishii och Square drog verkligen nytta av konsolens färgpalett och försökte på så vis att skapa en lika varierande som enhetlig värld. Secret of Mana andades saga. Men utan välformgivna eller intressanta karaktärer att fylla sagan med hade arbetet varit till hälften meningslöst, så de hade även goda smaken att stoppa in ett par sådana också. Som ett bra exempel kan nämnas den lika hoppande som gula skogskaninen, som idag är ett nästan lika välbekant fiendeansikte som Super Mario-seriens Goomba.

Men Secret of Mana var inte bara en krispig sagoyta. Essensen, alltså den solida actionupplevelsen som infördes i och med Game Boy-spelet, var även intakt men också vidareutvecklat. Nu fanns det åtta olika typer av vapen att använda med svärdet inkluderat. Till skillnad från föregångaren fanns nu även inte bara en, utan två, medhjälpare som kunde strida tillsammans med spelaren. Dessa två sidokaraktärer, flickan Purim och väsendet Popoie, kunde även styras av mänskliga medspelare. Detta innebar att Secret of Mana blev ett av de första japanska rollspelen i sitt slag att använda sig av ett samarbetsläge. Sedan dess har möjligheten till att kooperera varit ett av spelseriens mest karaktäristiska kännetecken.

Den 3 oktober 1993, alltså mindre än två månader efter den japanska lanseringen, släpptes Secret of Mana i USA. Det var ett välkänt faktum att japanska utvecklare knappast snabbade sig på för att översätta spel till engelska, men i och med att Square ville få ut spelet innan höst- och julsäsongen drog igång på allvar så var goda råd dyra. Enligt översättaren Ted Woolsey, mannen som även gjorde den kritiserade tolkningen av Final Fantasy VI, fick stora delar av originaltexten strykas ur den amerikanska versionen. Dels på grund av den knappa tiden på 30 dagar som han fick på sig för att skriva klart texten och dels på grund av spelkassetternas lagringskapacitet. Secret of Mana var från början tänkt att släppas till Nintendos tänkta CD-ROM-tillägg och hade då fått betydligt mer utrymme att ge till spelen, men då tillbehöret ställdes in så blev lagringskapaciteten en stor ekonomisk fråga då spelkassetter var dyra att köpa in. Detta innebar att stora delar av manuskriptet fick strykas, enligt Woolsey.

Kanske var det också därför som Secret of Mana så fundamentalt floppade utanför Japan. 1,5 miljoner exemplar av spelet såldes visserligen i hemlandet, men bara 330 000 kassetter såldes i Nordamerika och Europa tillsammans, något som var ett stort misslyckande för Square. Än mer knepigt är det när man tittar på den ros som spelet fick från all spelpress runt 1993. Välrespekterade Edge gav spelet 9 av 10 i betyg medan EGM gav ut full pott, det vill säga ett A. Idag ses spelet som ett av de bästa spelen genom tiderna och återfinns frekvent på en rad av listor. Exempelvis blev det framröstat till det 42: a bästa Nintendo-spelet genom tiderna av Nintendo Power. 2005 utnämnde sajten IGN spelet till 48: e bästa spelet genom tiderna och året därefter det 49: e. I den japanska spelbibeln Famitsu har titeln blivit framröstad som 97: e bästa spelet någonsin.

Trots floppen i väst har spelet idag än oanad kultstatus med en gedigen skara av fans. Tråkigt nog fick de västerländska fansen aldrig se uppföljaren.

AV: Johan Karlsson Sjögren

På bloggar, hemsidor och i debattartiklar framförs allt oftare att TT brister i sin rapportering när det gäller terrorism i allmänhet och terrorism i Mellanöstern i synnerhet. ”Dryga hundratalet journalister ser till att svenska massmedier kan lita till TT som en säker nyhetskälla” heter det på TT:s hemsida. Men hur säker nyhetskälla är egentligen TT?

För att reda ut hur det är med den saken gjordes en förutsättningslös undersökning av TT:s sätt att förhålla sig till två terrororganisationer, Hamas och al-Qaida, som båda är uppförda på EU:s och USA:s terrorlista.

Genom att räkna hur ofta Hamas respektive al-Qaida utpekas av TT som terrororganisationer kan man få en uppskattning på hur TT förhåller sig till de båda organisationerna.

Vid en genomgång av 768 TT-artiklar där al-Qaida nämnts under de senaste tre åren utpekas al-Qaida som terrororganisation i 44% av fallen. Jämförelsevis utpekades Hamas som terrororganisation endast i 1% av 609 TT-artiklar där Hamas omnämnts under samma tidsperiod.

Att förklara TT:s olika förhållningssätt till de båda terrororganisationerna kan man endast spekulera i, men skillnaden är signifikant och konsistent över tiden.

Hamas och al-Qaida

Terrororganisationer beskrivs ofta med att de använder våld mot civilpersoner eller civila institutioner för att skapa skräck eller politisk instabilitet och därigenom nå ett politiskt eller religiöst syfte (Wikipedia).

Hamas ligger bakom många självmordsbomber mot civila i Israel (länk.)

Hamas är även ansvarig för beskjutningen från Gaza mot södra Israel med s k Qassam-raketer. Sedan Israel utrymde de judiska bosättningarna i Gaza och Hamas tog över området under juni 2007 har ca 2500 raketer och granatkastarprojektiler avfyrats mot samhällen i södra Israel (länk). Hamas klassas som terrororganisation av bland annat USA, Kanada, Israel och EU (länk)

Hamas långsiktiga mål är att ersätta staten Israel med en islamisk stat omfattande nuvarande Israel, Västbanken och Gaza. Denna stat ska enligt Hamas stadgar tillåta de palestinska flyktingarna att återvända (länk 1 och 2).

Al-Qaida klassas som en terrororganisation av de flesta länder och stater världen över, inklusive EU, USA, Kanada, Australien och FN. Al-Qaidas mål är att upprätta ett muslimskt kalifat och bekämpa det utländska inflytandet i muslimska stater. Al-Qaida anser att en judisk-kristen allians konspirerar för att krossa islam och att dödandet av civila är rättfärdigat i deras kamp (källa: Wikipedia).

Kritik mot TT

Det har framförts kritik mot TT för att vara obalanserade i mellanösternfrågan och ta parti för palestinierna (på b la bloggen http://tt-kritik.blogspot.com, och http://fredimellanostern.wordpress.com). Ett vanligt tema i kritiken är att TT inte tillräckligt tydligt tar avstånd från palestinska terrororganisationer. Om TT verkligen accepterar att Hamas är en terrororganisation bör detta även avspeglas i TT:s artiklar, exempelvis genom att Hamas utpekas av TT som en terrororganisation eller att dess anhängare benämns som terrorister och att de dåd de utför benämns terrordåd osv.

För att gå till botten med denna fråga undersöktes TT telegram i databasen Presstext under loppet av de senaste tre åren, mellan mars 2005 till mars 2008, och reslutaten jämfördes med TT:s behandling av al-Qaida.

TT utpekar i regel al-Qaida som terrorister…

Databasen med TT artiklar från de senaste tre åren genomsöktes med sökordet al-Qaida. Efter att snarlika kopior skrivna med kort mellanrum sållats bort återstod 768 stycken artiklar där al-Qaida omnämndes. Dessa analyserades genom att i sin tur söka igenom dem med söktermen terror*, som alltså inrymmer ordformer som terroristattack, terrorattack, terrorister osv.

* Av de 768 artiklar där al-Qaida omnämns utpekar TT själv al-Qaida som terrororganisation i 44% av fallen. Ofta benämner TT al-Qaida som ”terrornätverket al-Qaida” eller så kallar man al-Qaidas ledare för ”terrorledaren Usama bin Laden”.

* I 23% nämns visserligen ordet terror, men al-Qaida utpekas inte av TT som terroristorganisation. TT låter istället någon annan utpeka al-Qaida som terrororganisation och dess anhängare som utövare av terrorism. Ibland görs indirekta utpekanden genom att andra utpekade terrorister beskrivs ha ”koppling till al-Qaida”.

* I 33% av artiklarna där al-Qaida omnämns finns ingen koppling till terror eller så nämns inte ordet terror eller något ord som innehåller terror överhuvudtaget.

…men utpekar väldigt sällan Hamas som terrorister

För att jämföra resultatet gjordes på samma vis en liknande undersökning av hur TT behandlar Hamas. 609 TT-artiklar vaskades fram där Hamas omnämnts under de senaste tre åren.

* Endast i 1% (6 st) av de 609 artiklarna utpekar TT självt Hamas för att syssla med terror, eller att dess anhängare utför terrordåd. Fastän EU och flera länder fört upp Hamas på listan över terrororganisationer verkar TT undvika att direkt koppla ihop Hamas med terror.

* I 33% av de 609 artiklar där Hamas nämns låter TT låter någon annan utpeka Hamas som terrororganisation och dess anhängare som utövare av terrorism. Ibland står då ordet terror inom citationstecken. En annan vanlig företeelse i TT:s artiklar om Hamas är att man skriver något i stil med att USA och EU terrorstämplat Hamas. Man konstaterar då bara fakta att andra anser Hamas är terrorister, utan att TT själva behöva visa sin uppfattning. Resultatet av denna omskrivning blir (vilket kanske också är avsikten) att TT åstadkommer en viss distans hos läsaren till påståendet att Hamas är en terrororganisation.

* I den övervägande delen av artiklarna (66% ) gjorde TT antingen ingen kopplig mellan Hamas och terror eller så nämndes överhuvudtaget inte ordet terror.

Slutsatser

Eftersom TT endast i 1% av artiklarna där Hamas omnämns utpekar Hamas som en terroristorganisation, medan TT som regel (44%) utpekar al-Qaida som terrorister då al-Qaida omnämns, betyder det att TT förhåller sig olika till de båda organisationerna, trots att båda är uppförda på EU:s terrorlista, se figur nedan.

En förklaring som ligger nära till hands till den olika behandlingen av de båda terrororganisationerna är att TT anser att al-Qaidas terror är värre än Hamas, eftersom al-Qaidas terror även hotar EU länderna, inklusive Sverige. En annan möjlig förklaring till fenomenet skulle också kunna vara att TT har ideologiskt eller politiskt färgade motiv som genomsyrar nyhetsrapporteringen.

Resultatet av sökningarna är sammanställda i tabellen nedan.

Häromdagen skedde en "fångutväxling" mellan Israel och Hezbollah. Hezbollah fick fem fångar ur israeliska fängelser och kropparna efter 199 arabiska krigare. Fyra av fångarna var Hezbollahmedlemmar, men det var den femte, Samir Kuntar, som väckte störst uppståndelse. Av förståeliga skäl, mer om det nedan.

Israels utbyte i "fångutväxlingen" var kropparna av de kidnappade och mördade soldaterna Ehud Goldwasser och Eldad Regev.

Eldad Regev (t v) och Ehud Goldwasser (t h).

I DN läser jag följande intressanta kommentar om byteshandeln:

- I Israel finns en prestige i att ta hem sina egna trots att det sker till ett högt pris. Men det ger också en bild av att israeliska liv är värda mer, på sätt och vis visar man en överlägsenhet, säger Jan Joel Andersson, programchef och forskare på Utrikespolitiska Institutet, till TT.

Vad Jan Joel Andersson, programchef, forskare och "nummer två" på Utrikespolitiska Institutet, egentligen menade vill jag höra från honom personligen (han är tillfrågad och kommer att få tillfälle att svara här på bloggen utan klipp). Jag behöver däremot inte gissa vad TT försöker antyda med sitt citat. De försöker framställa denna "fångutväxling" som ännu ett exempel på att Israel är rasistiskt.

Det råder ingen tvekan om att det råder en avgrundsdjup skillnad mellan de värderingar som är grundläggande för Israel å ena sidan och dess fiender å den andra, men den slutsats som TT med ovanstående citat försöker få läsarna att dra är milt sagt långsökt. Det ligger inte i Israels makt att ensidigt bestämma "priset" i denna makabra byteshandel. Och skulle Israel ha trissat upp priset på sina döda soldater i någon pervers motsats till prutning?

Låt oss ta en titt på de olika värderingarna in action. Vi börjar med Samir Kuntar.

Han avtjänade ett straff på fem livstidsdomar plus 47 år för sin medverkan i ett vämjeligt terrordåd 1979. Bland annat tog Kuntar under vapenhot med sig 31-årige Danny Haran och dennes 4-åriga dotter Einat ner till stranden i Nahariya, där han mördade Danny framför ögonen på dottern genom att först skjuta honom i ryggen och sedan dränka honom i havet för säkerhets skull. Därefter krossade han den 4-åriga flickans huvud mot en sten med sin gevärskolv. Se denna film om Samir Kuntar:

Under sin fängelsevistelse gavs Kuntar tillfälle att både gifta sig och skaffa sig en universitetsutbildning.

Jämför nu detta med Regev och Goldwasser. Deras enda brott var att de var israeliska soldater som patrullerade gränsen mot Libanon. Den 12 juli 2006 attackerade Hezbollah en israelisk patrull med sprängämnen och raketer. Tre soldater dödades, tre sårades och två kidnappades, Regev och Goldwasser.

De kidnappade soldaterna fick ingen universitetsutbildning under fångenskapen. De mördades. Och deras familjer tvangs leva i ovisshet om huruvida de var vid liv eller inte.

Kuntar, som krossade en 4-årig flickas huvud mot en sten på stranden i Nahariya, mottogs som en hjälte i Libanon. Lustigt nog hade Kuntar en del att säga till Hezbollahs TV al-Manar:

To tell you the truth, we envy our enemies. The way they care for a body and will go to the end of the world in order to get it back, and how they care for the hostage and will go all the way to return him

Vari ligger då skillnaden i värderingar? Golda Meir sade en gång att

Peace will come when the Arabs will love their children more than they hate us.

Golda menade naturligtvis inte att araber inte älskar sina barn, vilket vore ett absurt påstående. Nej, hon satte fingret på själva kärnan i konflikten, vilken idag förvanskas medvetet. Flyktingar och landtvister är inte orsak till utan följder av konflikten. Det är arabernas vägran att låta judar ha en egen stat som är konfliktens kärna. Denna vägran har sin grund i islams (och i viss mån kristendomens) judehat.

Idag ser det muslimska judehatet ut som det kristna judehatet gjorde för 100 år sedan - judar utmålas som onda, blodtörstiga och framför allt mäktiga. Denna variant av judehat är relativt ny i den muslimska världen. Den såg sin gryning i Damaskusaffären 1840, och tog fart under andra hälften av 1800-talet, i huvudsak som en importvara från Europa.

Men judehatet har funnits i islam sedan Muhammeds dagar, fast i en annan skepnad. Judar sågs inte som mäktiga konspiratörer, utan tvärtom som maktlösa och värdelösa. Eliezer Ben-Yehuda, den moderna hebreiskans fader, uttryckte det så här:

The Muslim Arabs hate [the Jews] perhaps less than they hate all other non-Muslims, but they despise them as they do not despise any other creature [...] in the world.

Benny Morris skriver i sin bok Righteous Victims - A History of the Zionist-Arab Conflict, 1881-1999:

The view of the Jews as objects, unassertive and subservient, was to underlie to some degree both the initial weak, irresolute Ottoman and Arab responses to the gradual Zionist influx into Palestine - Why bother, the Jews could achieve nothing anyway! - and the eventual aggressive reactions, including vandalism and murder - the Jews were accursed of God and meant only harm; their lives and property were therefore forfeit. And the traditional view of the Jews as inconsequential weaklings was for decades thereafter to stoke the fires of resentment and humiliation. In the course of the twentieth century the Arabs of the Levant were repeatedly to be humbled by the Jews, and none more so than the Palestinians, ultimately transformed into a weak minority in their own land. Such slights the Muslim world found difficult to countenance; such a situation could not be allowed to endure.

Här är konfliktens kärna och kärnan i Golda Meirs uttalande! Araberna har haft alla chanser att välja fredlig samexistens, men tanken på en självständig judisk stat mitt i det muslimska folkhavet tycks oacceptabel, så till den milda grad att man väljer krig och de tragedier det leder till hellre än att låta Israel existera.

Den dagen muslimerna kan förlika sig med Israels existens, när Israels fiender sätter större värde på att bygga välfärd för sig själva än på att rasera judars välfärd, först då kan det bli fred.

Få spelserier är så sagolika som Mana-serien. Då menar jag sagolik med betoning på mystiska väsen, trolska fabler och fantasifulla landskap. Square, som under sent 80- och tidigt 90-tal var Enixs största utmanare på den japanska rollspelshimlen, började alltmer göra sig ett namn som en riktig sagofabrik. En verkstad som år efter år pumpade ur sig nya berättelser direkt från kreative Hironobu Sakaguchis hjärna. Men medan Final Fantasy, Squares stora flaggskepp och varumärke, alltmer höll på att förvandlas till en dystopisk historia så fanns det fortfarande en marknad för de mer fantasifulla epopéerna. Det skulle krävas nya idéer och viljan att bryta sig låta oss från gamla regler för att mätta den publiken.

En ny kreatör
Ända sedan Final Fantasys intåg på NES hade spelserien alltmer blivit Squares högresta varumärke. Medan Nintendo hade Mario och Capcom Mega Man fick en rollspelsserie, blott en titel, bli företagets nya maskot. Spelserien blev, vid sidan av Enixs överlägsna Dragon Quest, Japans näst största rollspelsserie räknat i försäljningssiffror och en pålitlig kassako för ett företag som innan genombrottet höll på att gå mot ruinens kant.

Det var i det här skedet som Koichi Ishii klev innanför Squares dörrar. En ung man på 24 år som egentligen bara ville rita nya karaktärer för ett företag som satte fantasin i främsta rummet. 1988 fick han göra sitt första kommersiella spel då han var med i utvecklingen av uppföljaren Final Fantasy II för Famicom. Senare skulle Ishii bli regissör för en rad olika framgångsrika Square-titlar, rita de välkända karaktärerna Chocobos och Moggles och även bli chefdesigner för sin egna division. Men innan dess skulle han vara med om att förändra sättet vi såg på japanska rollspel för all framtid.

Faktum är att arbetet med Mana-serien hade påbörjats en bra bit innan Ishii kom till Square. 1987 hade Square patenterat namnet Seiken Densetsu: The Emergence of Excalibur, ett projektnamn för det spel som Kazuhiko Aori (senare producent för storspelet Chrono Trigger till Super NES) planerade att leda utvecklingen för. Spelet skulle släpptas till hårdvarutillägget Famicom Disk System och bestå av hela fem disketter, något som skulle göra spelet till ett av de största rent storleksmässigt till konsolen. Square började ta emot förhandsbokningar av spelet, men projektet ställdes ändå in på ett tidigt stadium, långt innan utvecklingen hade blivit långt gången. Kaoru Moriyama, tidigare översättare på Square, har senare bekräftat att spelet var alldeles för ambitiöst för konsolens bästa och att det var därför spelets ställdes in. I oktober 1987 sände Square ut ett brev till alla som hade förhandsbokat spelet där de meddelade att projektet hade ställts in och att alla som betalat skulle få sina pengar tillbaka. I stället tipsade företaget sina konsumenter om att investera sina slantar i ett annat varumärke, nämligen framtida Final Fantasy-episoder.

Så långt såg det ut som att det enda företaget kunde göra var nya delar i sin stora rollspelsserie. Final Fantasy III släpptes till NES och senare kom spelseriens 16-bitarsdebut i och med den fjärde delen. En femte episod var givetvis planerad, men 1991, fyra år efter utannonserandet av Seiken Densetsu: The Emergence of Excalibur, patenterade Square på nytt titeln och varumärket. Projektet, som nu kallades för Gemma Knights, skulle ledas av den unga talangen Koichi Ishii och hade mycket lite med det Famicom Disk System-spel som hade visats upp fyra år tidigare.

Spelet skulle släppas till Nintendos bärbara konsol Game Boy och vara ett så kallat actionorienterat rollspel, något som verkligen inte hörde till vanligheterna då japanerna var kända för sina turordningsbaserade strider. Ishii var i ett tidigt stadium rädd för att spelet inte skulle sälja på grund av det nya stridssystemet och oetablerade namnet, så han valde att kalla det Seiken Densetsu: Final Fantasy (i Nordamerika kallade man spelet för Final Fantasy Adventure och här i Europa kort och gott Mystic Quest). Många av menyerna och karaktärerna var också tagna från tidigare delar av Final Fantasy. Trots namnförväxlingen är spelet idag bekräftat som den första delen i Mana-serien.

En helt ny värld
Handlingen i Seiken Densetsu: Final Fantasy är på många sätt och vis även den en stor markeringsskillnad från den betydligt mer etablerade Final Fantasy-serien. Världen är hotad av en ond figur vid namn Dark Lord som förtär universum på kraften mana. Genom den starka kraften kan han härska över de levande och till sin hjälp har han en mystisk trollkarl vid namn Julius. Spelaren träder in i rollen som en namnlös gladiator, vars föräldrar har blivit mördade av Dark Lord. Hjälten har blivit tillfångatagen och används som krigare i ett turneringsspel för att underhålla den onde härskaren. En dag lyckas dock den namnlöse att fly och kommer över information som tyder på att Dark Lord och Julius tänker samla in hela världens mana för att skapa världsdominans. Olyckligt nog får Dark Lord reda på att den flyende hjälten vet om dennes planer och jagar honom ut mot ett vattenfall där hjälten ramlar mot sin förmodade död.

Som en skänk från ovan klarar sig hjälten undan döden och räddar även en mystisk, ung kvinna från ett par vidriga monster. De bestämmer sig för att skydda världen undan den ondskan som Dark Lord och Julius förespråkar och efter modigt kämpande lyckas de till sist att besegra dem. I slutet av striden dör dock det heliga manaträdet, källan till världens livskraft, varpå den mystiska kvinnan offrar sig själv för att bli den nya gudinnan och manaträdet. Hjälten blir hennes nya Gemma Knight och eviga beskyddare.

Förutom den betydligt mer tunga handlingen skiljde sig även själva mekaniken åt från de andra delarna i Final Fantasy-serien. Spelet påminde en hel del om Nintendos egna äventyrsserie The Legend of Zelda. Spelaren tog kontroll över sin hjälte ur ett fågelperspektiv och hjältens alla kommandon kontrollerades i realtid, till skillnad från i de andra delarna till NES och Famicom där alla strider var turordningsbaserade. Dessutom kunde hjälten, genom att hålla inne attack-knappen, bygga upp sitt anfall för att sedan förlösa all sin energi i en enda kraftig smäll. Detta är en mekanik som senare skulle bli ett av spelseriens starkaste kännetecken. Utöver detta kunde en för spelaren okontrollerbar karaktär hjälpa till i strid.

Seiken Densetsu: Final Fantasy blev en succé för Square och spelet var för många av oss västerlänningarna den första kontakten vi fick med bärbara japanska rollspel. Även idag är spelet högt rankat bland fans, vilket inte minst märks på alla de otal återutgivningar som ges. 1998 köpte utgivaren Sunsoft rättigheterna för att ge ut spelet på nytt till Game Boy, då med titeln Final Fantasy Legend. Senare fick spelet även en fräsch uppdatering i och med Game Boy Advance. 32-bitarsuppdateringen fick namnet Sword of Mana och även fast den återutgivningen inte fick särskilt goda betyg i spelpressen sålde det ändå relativt bra. Tillräckligt bra för att Square Enix återigen valde att återutge spelet år 2006, då till alla möjliga och omöjliga mobiltelefonformat.

Ändå kände sig Ishii inte nöjd. Han hade nu skapat ett helt nytt varumärke, men kände att Game Boy som format begränsade honom alltför mycket. Han ville leva ut sina ambitioner och för det krävdes det ren och skär 16-bitarsmagi.

KÄLLOR:
http://www.lostlevels.org/200311/200311-square.shtml
http://www.fantasyanime.com/mana/ffadventabout.htm
http://www.square-enix.com/na/company/press/2006/0424/
http://nintendoworldreport.com/previewArt.cfm?artid=14006
http://ps2.ign.com/articles/656/656191p1.html
http://www.rpgamer.com/games/sd/sdproject/sdprojectinterview.html

AV: Johan Karlsson Sjögren

Mitt internet darhemma har dott, sa har jag inte haft tillgang till internet forrens nu.. Men nu sitter jag pa ett internetcafe i Spanien, 28grader varmt och en ol i handen! Dock har jag lyckats branna det svenska skinner, sa jag ser ut som en rodpolse just nu, haha.. Jag kommer hem igen till Sverige den 26:e juli, och jag kommer att borja uppdatera denna bloggen da igen... Ni for vanta med spanning, har mangder av artiklar som jag tanker publicera :)!

Cheers fran spanien!

Den arabiske journalisten Mohammed Omer, besökte nyligen Sverige inbjuden av "Reportrar utan gränser" och Palmecenter. Efter en tre veckors föreläsningsturné i Sverige, Holland, Grekland och Frankrike åkte han till London för att ta emot det prestigefyllda Martha Gellhorn-priset för sin "orädda bevakning av konflikten i Gaza". Man kan undra hur Omer kunde acceptera ett pris instiftat för att hedra en stor vän av Israel och berömd krigskorrespondent Martha Gellhorn. Till sin död år 1998 var hon en varm anhängare av den sionistiska idén och en stor vän av staten Israel. I en artikel under rubriken The Arabs of Palestine från 1961 - dvs. tiden då Gaza ockuperades av Egypten och Västbanken av Jordanien - skrev hon:

"THERE is no future in spending UN money to breed hate. There is no future in nagging or bullying Israel to commit suicide by the admission of a fatal locust swarm of enemies."

"Economics are not all, and the tragedy of most refugees is not that they starve in their countries of adoption, but that their hearts and minds and souls starve. They are lonely strangers who do not speak the language of the new land, or know its customs; they are aliens. But the Palestinian refugees look, think, feel, and organize themselves socially as the Arabs of the "host countries" do. They speak the same language, they practice the same religion. The Christian minority would find fellow minority Christians in every Arab country except Lebanon, where they are on top. The Palestinian Arabs are not foreigners in the Arab world; they are members of their own family."

Omer mottog Martha Gellhorns pris och reste hem genom Jordanien till Gaza (troligen ovetande om Martha Gellhorns åsikter). Han stoppades vid en gränsövergång och gick igenom en rutinmässig säkerhetskontroll. Omer påstår att han blev misshandlad och slutligen svimmade. Den israeliska regeringen beordrade en undersökning som visade att Omers anklagelser är grundlösa. När det gäller incidenten med hans svimning konstaterar utredningen följande (the Complaint är Omer - Se länk nedan):

"Regarding the Complainant's collapse, as it were, it should be noted that the paramedic who attended to him found no evidence of a physical cause of collapse. The Complainant's behaviour raises doubts as to the sincerity of the situation. In any event, the Complainant was sent to an infirmary and an ambulance was ordered for him."

Efter några timmar på ett sjukhus i Jeriko reste Omer vidare hem till Gaza. Detta var den 26 juni. Dagen efter intervjuades han av den svenske journalisten Jan Andersson som också tog hans bild publicerad på Sveriges Radios hemsida (se detaljer i efterföljande artikel). Jan Andersson skriver att Omer "gestikulerar vilt när han säger att hans bagage slängdes på golvet." Samtidigt fylldes svenska och utländska media med hårresande historier om Omer och hans misshandel vid gränsen. Han "slogs medvetslös", hans revben var brutna, han hade inre skador och enligt hans bror kunde han fortfarande inte prata dagen efter intervjun med SR.

"JOURNALISTIK SOM KRIGSVAPEN"

Den 27 juni publicerade Svenska Dagbladet en artikel av Bitte Hammargren under rubriken Israelisk säkerhetspolis försöker tysta reporter. Artikeln handlade om den arabiske journalisten Mohammed Omer som gästade Palmecentret i början av juni i år.

I ett brev till Bitte Hammargren ställde jag några frågor om bl.a. trovärdigheten i hennes artikel. Det var tydligt att texten skrevs utan ett försök till en objektiv rapportering. Den tog inte hänsyn till vare sig holländska eller israeliska källor som kunde belysa mycket ensidiga anklagelser formulerade i artikeln. I sitt svar skrev Bitte Hammargren att:

"I dagstidningsjournalistik jobbar vi med snäva pressläggningstider och jag hann inte ringa den israeliske militärtalesmannen men jag tror inte att jag hade fått fram ett svar så snabbt, när inte ens Hollands utrikesminister har lyckats få det."

Man kan fråga sig varför det var nödvändigt att ta upp nyheter som man inte kunde verifiera och som trots allt inte kunde betraktas som så angelägna att de inte fick vänta tills man hade ett bättre underlag för publicering.

En dag senare publicerade Sveriges Radios journalist Jan Andersson en artikel om mötet med Mohammed Omer i Gaza. Denna artikel visade att Bitte Hammargrens version var mycket tveksam. Jag frågade Jan Andersson om tidpunkten för hans möte med Omer och tidpunkten för tagningen av bilden på Omer, vilken publicerades på Sveriges Radios hemsida. Det visade sig att SvD och SR redovisar förhållanden som gällde den 26 och 27 juni.

Enligt SvD:

"...hade han ont i bröstet när han andades, ont i magen och kring nyckelbenen. - Det är resultatet av misshandel från den israeliska säkerhetstjänsten, Shabak, säger Mohammed Omer."

Jan Andersson SR skriver däremot att

"Mohammed Omer gestikulerar vilt när han säger att hans bagage slängdes på golvet."

Bilden på Omer tagen av Jan Andersson den 27 juni visar en man med ryggsäck, som står i solen och drar sin skjorta lite åt sidan för att troligen visa ett ömt ställe på bröstet.

Bitte Hammargren angav som sin källa en artikel publicerad dagen efter hennes artikel. Denna författades av Mel Frykberg från IPS - samma nyhetsbyrå som har Omer bland sina anställda. Frykberg skriver (obs. att webbplatsen till IPS försetts av Google med besöksvarning - http://ipsnews.net/news.asp?idnews=43005 - den adress som jag fick från Bitte Hammargren):

"Omer is still traumatised and in pain. "I'm struggling to breathe and have pain in my head and stomach and will be going back to hospital for further medical examinations"

Detta gäller alltså samma dag då Omer träffar den svenske journalisten Jan Andersson som dokumenterade sin artikel med Omers bild.

Om man studerar olika nyhetssidor på nätet som tar upp fallet Omer hittar man de mest fantastiska historier som t.ex. "My dear friend and brother Mohammed Omer returned to his native Gaza Strip on Thursday… literally unconscious and unable to speak after being beaten and tortured by Israeli troops. He is still unable to speak so I was not able to communicate with him, I will be posting updates on his condition in future posts." : The Peoples Voice.

Omers "misshandel" gav upphov till flera inslag både i svenska media och utomlands. T ex skrev Omers "reklamagent" John Pilger i "The Guardian" en artikel From triumph to torture.

Rubriken som jag gav åt denna text är hämtad från Pilgers hemsida: Journalism as a weapon of war. Det verkar finnas ett världsomfattande nät av "sammansvurna" skribenter som har upprepat samma rapport om Omer med en rad motstridiga detaljer. Den svenska pressen och bloggosfären ligger väl i täten: Svenska Dagbladet, Arbetaren (2 artiklar: den 30/6 och den 8/7), Fria Tidningen (den 3/7), Reportrar utan gränser.

Enligt Arbetaren från den 8 juli fördes Omer direkt den 26 juni från sjukhuset i Jeriko till sjukhuset i Gaza "fortfarande svårt medtagen av invärtes skador" och denna dag (dvs. den 8 juli) var hans tillstånd "fortfarande allvarligt". Onsdagen den 2 juli publicerades på Omers hemsida bilder på honom i en säng på ett sjukhus i Gaza som konstaterade brutna revben och chocktillstånd dagen då han var inlagd efter intervjun med SR:s korrespondent.

Som man kunde misstänka redan efter Jan Anderssons artikel verkar hela "Omer-affären" vara en fingerad föreställning. Den 9 juli publicerades resultat av en israelisk undersökning av fallet som bekräftar detta och visar att alla anklagelser mot staten Israel är helt utan grund.

Det är inget nytt att dagens konflikter ofta utspelas i massmedia. Mellanösternkonflikten är inget undantag utan snarare ett skolexempel på faran att man försöker påverka rapporteringen. Det är dock beklämmande att det var så lätt att förbise den faran trots att det redan i början fanns klara och lätt tillgängliga indikationer att man försöker offra sanningen åt konfliktens heliga mål - Israels utplånande.

***

APPENDIX

Några artiklar i kronologisk ordning

***

Israelisk säkerhetspolis försöker tysta reporter av Bitte Hammargren - Publicerad: 27 juni 2008

Den unge prisbelönte Gazajournalisten Mohammed Omer, som just återvänt från en föreläsningsturné i Europa, blev misshandlad vid en israelisk gränsterminal och fick föras till sjukhus i Jeriko. ”Ett uppenbart försök att tysta en kritisk röst”, säger Reportrar utan gränser som kräver att Sveriges regering protesterar mot Israel.

/.../ Men när SvD talade med honom på telefon i går hade han ont i bröstet när han andades, ont i magen och kring nyckelbenen.

– Det är resultatet av misshandel från den israeliska säkerhetstjänsten, Shabak, säger Mohammed Omer som tror att han förlorade medvetandet under den bryska behandlingen.

***

June 27th Palestinsk journalist hårdhänt behandlad (Palestinian journalist harshly treated)

Mohammed Omer (photo from June, 27th) / När den prisbelönte palestinske journalisten Mohammed Omer från Gaza, återvände hem efter ett besök i Sverige och andra europeiska länder, blev han hårdhänt och illa behandlad av den israeliska underrättelstjänsten. Han tror själv att det beror på hans kritiska rapportering om Israel.

Mohammed Omer gestikulerar vilt när han säger att hans bagage slängdes på golvet. Men det var först när han tyckte sig höra ett hot om vad det var som väntade honom, som gjorde att han svimmade och kräktes på golvet.

***

June, 28th UPDATE from IPS NEWS… just published.

My dear friend and brother Mohammed Omer returned to his native Gaza Strip on Thursday… literally unconscious and unable to speak after being beaten and tortured by Israeli troops. He is still unable to speak so I was not able to communicate with him, I will be posting updates on his condition in future posts.

***

Another "full acount" and Bitte Hammargren's source:

[ http://ipsnews.net/news.asp?idnews=43005 - Sajtbesöksvarning från Google ]

Israelis Assault Award Winning IPS Journalist
By Mel Frykberg

GAZA CITY, Jun 28 (IPS) - Mohammed Omer, the Gaza correspondent of IPS, and joint winner of the 2008 Martha Gellhorn Prize for Journalism, was strip-searched at gunpoint, assaulted and abused by Israeli security officials at the Allenby border crossing between Jordan and the West Bank on Thursday as he tried to return home to Gaza.
/.../ Every cavity of his body was searched as one of the investigators pinned him down on the floor, placing his boot on Omer's neck. Omer began vomiting, and fainted. /.../

***

1 juli BBC:

BBC om Omer:

He is now back in Gaza, where hospital doctors have diagnosed several broken ribs. They also say Mr Omer suffered a nervous breakdown.

***

Full account of Muhammed Omer's hair-raising encounter with the Shin Beth From Khalid Amayreh in occupied Palestine - 1/7/2008

From his hospital bed at the European Hospital in Gaza and with barely audible voice, award-winning Palestinian journalist Mohammed Omer al Moghayer has given a full account of the hair-raising encounter he had last week with Shin Beth agents at the Allenby Bridge border-crossing between Jordan and the West Bank.

***

British Academy of Film and Television Arts BAFTA

Mohammed Omer accepts his Martha Gellhorn Prize on behalf of the voiceless in Gaza. Award at BAFTA presented by John Pilger .To view the video of Mohammed receiving the award, please click here.

JOURNALISM AS A WEAPON OF WAR

In April 2006, John Pilger addressed the Heyman Center for the Humanities at Columbia University, New York, in company with Seymour Hersh, Robert Fisk and Charles Glass.

From triumph to torture by John Pilger
Israel's treatment of an award-winning young Palestinian journalist is part of a terrible pattern...

The Guardian,
Wednesday July 2, 2008

***

03 Jul 08 Washington Report Correspondent Mohammed Omer Hospitalized Following Detention by Israeli Soldiers at Allenby Bridge Crossing By Dazeylin

Palestinian journalist Mohammed Omer, Gaza correspondent for the Washington Report on Middle East Affairs and co-recipient of the 2008 Martha Gellhorn Prize for Journalism, was hospitalized with cracked ribs and other injuries inflicted by Israeli soldiers at the Allenby Bridge crossing from Jordan into the occupied West Bank.

As has been the case before, diplomatic intervention was necessary to secure permission for his return as well. Nevertheless, Israeli authorities initially refused to allow Omer to return to his home in Rafah from Amman. Finally—after missing his brother’s wedding—he was told that arrangements had been made for him to cross the border on Thursday, June 26. Dutch diplomats awaited him (not true!) on the other side to escort him to the Gaza Strip.

Instead of being granted free passage, however, Omer was detained, questioned by a Shin Bet agent, strip searched at gunpoint, assaulted and dragged by the heels to an ambulance after he began vomiting and going in and out of consciousness. When he finally came to, he was in a Palestinian hospital in Jericho, where he was treated and allowed to return home in the custody of the Dutch diplomats. See the following article by John Pilger in the July 2 Guardian:

The following afternoon (June 27th, see above) , speaking from home, a recovering but still traumatized Omer told the Washington Report that he was having difficulty breathing and swallowing. The next day (June 28th), suffering from cracked ribs and other injuries, he was admitted to a hospital in Gaza, where he remains as of this writing.

Omer på sjukhuset i GAZA:

Washington Report correspondent Mohammed Omer lies in his hospital bed in the Gaza Strip June 30, 2008. REUTERS/Ibraheem Abu Mustafa (GAZA)

***

Senaste nytt: ARBETAREN den 8 juli 2008 Israel skjuter mot civila av Hans Falk
...
Tillståndet för journalisten Mohammed Omer, som regelbundet medverkar i Arbetaren och som slogs medvetslös av den israeliska säkerhetstjänsten efter sitt besök i Europa, är fortfarande allvarligt.

Anledningen till att Mohammed Omer lämnade sjukhuset i Jeriko (se Arbetaren 27/2008) var att man där inte kunde garantera hans säkerhet. Han fördes därför till sjukhuset i Gaza(?), fortfarande svårt medtagen av invärtes skador.

Nu har han lämnat sjukhuset, djupt omskakad av den psykiska tortyr han utsatts för. Han har dessutom smärtor i revbenen efter den fysiska misshandeln och svårt att äta, tala och andas.

Juliusz Brzezinski

FOTNOT

Bild 1: Jan Andersson SR, Bild 2: Omer blog

Den första artikeln är signerad Björn Wahllöf, tidigare kommunalpolitiker i Borås. Han skriver bl a:

BE vill få oss att tro att han är en ”opartisk granskare” av konflikten mellan Israel och araberna, men skenet bedrar påtagligt även efter senaste inlägget.
Han poserar framför den förhatliga muren som Israel byggt utan att med ett ord kommentera att det enda syftet med muren är att förhindra självmordsbombare att attackera oskyldiga i Israel. Förresten borde BE analysera den absurda ideologi som kan få palestinska ungdomar att offra sina liv på detta bestialiska sätt. Vad har dom blivit lovade? Kan du redovisa detta?
Mina frågor 12 maj gällde bl.a. flyktingproblemet. Araberna har förlorat flera krig mot Israel trots ett enormt överläge befolkningsmässigt. Israel förfogar över mindre än en promille (!) av den mark arabstaterna förfogar över. Varför kan inte staterna lösa flyktingproblemet? Därtill har araberna enorma ekonomisk resurser p.g.a. oljeinkomster.

Lisa Abramowicz, generalsekreterare för Svensk Israel-Information, har skrivit den andra artikeln, vilken handlar om de judiska flyktingarna från arabländerna.

Alla känner till de palestinska flyktingarna, ett ämne som aldrig upphör att engagera och framför allt generera internationella krav på Israel. FN har antagit åtminstone 101 resolutioner om de palestinska flyktingarna, och inte en enda om de judiska flyktingarna! Detta trots att de judiska flyktingarna är fler till antalet, har blivit av med större tillgångar och har blivit bestulna landområden i arabländerna som motsvarar 4-5 gånger Israels yta.

Något har blivit konstigt i nätupplagan av Lisa Abramowicz artikel, för det ser ut som att hon beskriver sin egen historia, när hon egentligen citerar vad Regina Bublil Waldman berättade för FNs Råd för Mänskliga Rättigheter den 19:e mars i år. Ni finner texten på Svensk Israel-Informations hemsida.

Här kan ni även se Regina Bublil Waldmans tal:

När ska Broderskap börja kritisera palestiniernas skjutande över Israels gräns med Kasamraketer? Varför är gränsen från Gasa till Egypten stängd? Varför vill inte araberna veta av palestinierna, annat än som vapenleverantörer?

Du skriver att Israel stjäl land från palestinierna. Menar du då att staten Israel består av stulet land? Eller menar du att Israel stulit Golanhöjderna som Israel tog vid 6-dagarskriget? Golan är en vinst från ett angreppskrig. Utan angrepp från araberna har troligen Golan tillhört araberna än idag

I Spanien ska jag åka vattenscooter, bada, festa, surfa på vågorna och allmänt njuta! En av mina kompisar tog flyget ner idag, en del befinner sig redan därnere och vissa kommer ner senare denna veckan. Kommer verkligen bli ett härligt gäng därnere!

Förresten är det någon som läser bloggen som någonsin "Kitat", en sorts surfing med bräda och fallskärm/drake? Jag är väldigt sugen på att testa det måste jag säga, skulle vara kul om någon kunde skicka några tips om något ställer man kan testa det och så på till min mail "holyaxel@gmail.com"! Skulle vara väldigt tacksam!

Har du något speciellt du vill hitta på i sommar? Passa verkligen på att ta dig tid till att göra det denna sommaren, du kommer förmodligen älska det!

I nästa artikel (som kommer idag) tänker jag skriva om tacksamhet och dela med mig av ett uppdrag till läsarna!

Sony drar tillbaka sin PS3-uppdatering
I onsdags i förra veckan släppte Sony sin omtalade 2.4-uppdatering för PlayStation 3. Uppdateringen var framförallt eftertraktad på grund av sitt nya trofésystem, men bara på torsdagen, dagen efteråt, valde Sony att ta bort den nya mjukvaran från sina servrar. Skälet till detta är enligt Sony att en okänd, men uppenbarligen tillräckligt stor, mängd PS3-ägare har stött på problem med den nya mjukvaran. På grund av detta kommer Sony att finputsa på 2.4-versionen ett tag till, men enligt uppgifter bör detta inte dröja alltför länge.

Kommentar:
Det oroväckande att Sony omedelbart är tvunget att dra bort sin nya och mycket efterlängtade uppdatering från sina servrar. Det som gör saken än mer bekymmersam är att de inte heller vill gå ut med vad skälet bakom beslutet är. Att ett otal PS3-ägare haft problem med den nya uppdateringen säger inte så mycket. Vilka problem har uppstått? Det vill inte Sony kommentera. Går det att tolka på något annat sätt än att problemet är mer allvarligt än vad som det ges sken av? Situationen är märklig och de som tjänar på det är Microsoft och Nintendo.

Nytt Halo-spel på ingång?
Välrespekterade CVG rapporterade i fredags att de enligt säkra källor visste om att Microsoft skulle visa upp ett helt nytt Halo-spel under årets upplaga av spelmässan E3. Det som är mest intressant med uppgifterna är att det tydligen inte ska innehålla Master Chief som huvudkaraktär och ska också vara en fristående del i serien. Om det rör sig om Peter Jacksons kommande projekt eller det beryktade prologspelet verkar inte källan klargöra.

Kommentar:
Att Microsoft vill fortsätta att exploatera Halo-varumärket är knappast en hemlighet och det känns som en smart grej att inte visa upp en officiell fjärde del alltför tätt inpå trean. En fristående uppföljare känns därför naturlig, men frågan är hur mycket sanning det ligger i nyheten. Det kan mycket väl röra sig om Peter Jacksons kommande projekt och det är nog inte lika intressant för fansen. Om ett par veckor får vi svaret på E3.

Teoretisk möjlighet för konsolversion av Diablo III
Blizzards vicedirektör Rob Pardo satte i veckan igång en rejäl ryktesspridning då han intervjuades av webbsajten Eurogamer. På frågan om det kommer att komma en konsolversion av kommande Diablo III svarade Pardo att "det skulle vara en teoretisk möjlighet" och fortsatte intervjun med att peka på att Diablo-serien antagligen är enklast av bolagets fyra stora varumärken (StarCraft, Warcraft, World of Warcraft och Diablo) att förvalta till konsol. Pardo menade också att en konsolversion inte nödvändigtvis hade behövts simplifieras, men att en stor mängd bearbetning i så fall hade krävts.

Kommentar:
Att nämna att det finns en teoretisk möjlighet av PC-hitten Diablo är egentligen inte så intressant, utan det är snarare sättet som Pardo spekulerar kring ämnet som gör det matnyttigt. För min del låter det uppenbart att Blizzard ser över möjligheterna för en konsolversion, vilket egentligen inte är så konstigt med tanke på att multiformat är vägen att gå för att håva in de stora summorna. Mycket hett stoff som vi lär höra mer av om senare år.

Japanska spelförsäljningen vecka 26

1. Derby Stallion DS (NDS) - 148,000
2. Tales of Symphonia: Dawn of the New World (Wii) - 137,000
3. Daigasso! Band Brothers DX (NDS)- 120,000
4. Shinseki Evangelion Pachislot Vol. 12 (PS2) - 55,000
5. Higurashi no Nakukoru ni Kizuna: Dai-Ichi-Kan (NDS) - 55,000
6. Wii Fit (Wii) - 34,000 (2,292,000)
7. Metal Gear Solid 4 Guns of the Patriots (PS3) - 34,000 (566,000)
8. Mario Kart Wii (Wii) - 31,000 (1,508,000)
9. Super Mario Stadium Family Baseball (Wii) - 31,000 (89,000)
10. Gundam Operation Troy (360) - 28,000

Kommentar:
Mängder av nykomlingar på listan och mest populärt var hästspelet Derby Stallion för Nintendo DS. Nya Tales-spelet Dawn of the New World säljer bra sett ur Wii-perspektiv, allt medan Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots fortsätter att tappa men ändock håller en stabil sjundeplats. Därefter är det mest långkörare som håller sig kvar på den japanska topplistan.

AV: Johan Karlsson Sjögren

Det kan naturligtvis tolkas som en framgång för världssamfundets nedrustningssträvan att Nordkorea tycks ha gett upp sina kärnvapenplaner och USA avfört landet från sin fiendelista. Men vill man undvika misstankar om att det handlar mer om makt- än om fredspolitik är det hög tid att ta itu med ett land som utgör ett större hot än Nordkorea, nämligen Israel – det enda land på jordklotet som inte har ratificerat något av de tre avtal som syftar till att hindra användning av massförstörelsevapen.

Ordet Iran förekommer överhuvudtaget inte i artikeln...

Ordet Ryssland förekommer överhuvudtaget inte i artikeln...

Ordet Pakistan förekommer överhuvudtaget inte i artikeln...

Och ändå blir jag inte ett dugg förvånad. Kanske är det för att jag blivit luttrad, då Per har förberett mig grundligt genom att tidigare ge prov på vad hans nyckfulla parlamentsdugliga intellekt kan åstadkomma. Själv önskar han nog mest av allt att hans eftermäle ska innefatta hans högst personliga sammanfattning av historikern Benny Morris:

Morris detaljerade genomgång av det israeliska blodbad som rensade cirka fyrahundra byar och stadsdelar från palestinier är något av det mest plågsamma jag läst. I en intervju i Ha’aretz häromåret (24 januari 2004) sammanfattade Morris sina rön: den palestinska massflykten orsakades av tjugofyra större massakrer plus ”sionistiska mord, terror, etnisk resning (!) och våldtäkter på palestinska kvinnor”.

I första upplagan av boken (1988) gav Morris ändå ett intryck av att våldsvågen var ett oplanerat resultat av krigets vanvett, för vilket han fick hård kritik, bland annat av Pappé. I den reviderade upplagan (2004) lade han därför till ett nytt kapitel om The idea of Transfer in Zionist Thinking, det vill säga tanken på att Palestina måste tömmas på araber för att ge plats för en judisk stat. Han erkänner att han tidigare underskattat fördrivningstankens framträdande plats i det sionistiska tänkandet. Morris lägger, liksom Pappé, skulden på de sionistiska ledarna, inte minst Ben Gurion.

I Ha’aretz-intervjun säger Morris, till intervjuarens bestörtning: ”Ben Gurion hade rätt. Utan utdrivningen av palestinierna skulle en judisk stat aldrig ha skapats här.”

Överlag ger således Pappé och Morris samma skrämmande bild av den etniska resningen 1948–49. Moraliskt drar de motsatta slutsatser. Pappé företräder normala humanitära värden. Morris däremot har valt en cynism som bara kan leda till såväl etiskt som, i längden, politiskt sammanbrott.

Kanske krävs det en intellektuell gigant värdig ett parlament för att kondensera essensen i Morris' verk på detta koncisa vis. Själv fick jag (som faktiskt läst Morris) nämligen en helt annan lärdom.

Tvärtemot vad Gahrton påstår var Morris urpsprungligen övertygad om att fördrivningen av palestinier var planerad, men han fann bevis för att så inte var fallet. Rekommenderad läsning i sammanhanget är The Birth of the Palestinian Refugee Problem Revisited.

För en något mer övergripande bok rekommenderas Righteous Victims, a history of the Zionist-Arab Conflict 1881-2001.

Ingen av böckerna rekommenderas i form av en sammanfattning signerad Per Gahrton.

/Torbjörn Karfunkel

Palestinierna ville inte lämna sina hem för att få leva i flyktingläger. De judiska flyktingarna ville till Israel och har så vitt jag känner till ingen önskan om att återvända ”hem”.

Denna gång läser jag på hemsidan för Sveriges Radios P1s program Medierna att

Göteborgs-Posten har i praktiken satt munkavle på en av sina ledarskribenter, Gert Gelotte, eftersom han bryter mot den fastlagda israelvänliga linjen på ledarsidan.

Gelotte åkte på en av Svenska kyrkans studieresor till Västbanken och Jerusalem. Resan fick honom att omvärdera sin syn på Israel-Palestinakonflikten. När han kom hem skrev han fyra artiklar som var starkt israelkritiska. En åsikt som går emot G-P:s traditionella ledarlinje. Nu får Gelotte välja mellan att skriva ”rätt” eller inte skriva alls.

I Medierna hör du Gert Gelottes syn på tidningens takhöjd. G-P:s politiske redaktör, Fredrik Tenfält, svarar.

De så kallade ”journalistresorna” till Israel och Palestina som Svenska kyrkan ordnar är omtvistade. De har kritiserats för att vara Palestinavänliga.Dessutom har många redaktioner valt att inte betala för resorna själv, utan journalisterna har fått bidrag från Svenska kyrkan. Men får journalister ta emot sådana gratisresor? Nu har Journalistförbundets yrkesetiska nämnd satt ner foten.

Jag har ännu inte hört programmet själv, så det återstår för mig att se hur detta beskrivs och motiveras från olika håll.

Att Gelotte kommer att utnämnas till ett sanningssägande offer för en israelvänlig medieelit är väl inte så långsökt (vi ska försöka följa upp det framöver). För mig räcker det att se till både vad Gelotte valt att säga och valt att låta bli att säga om den arabisk-israeliska konflikten för att förstå att hans skriverier inte med den godaste vilja kan falla under rubriken 'journalism'.

/Torbjörn Karfunkel

Vad "Misstag" betyder enligt mig = Att man är männsklig och att man försöker
Vad "Misstag" betyder enligt media = Att man är en kass person, urusell och personen förtjänar att få hela världen att skratta åt hans/hennes misstag

Idag ska jag somsagt presentera mitt andra mål. Målet handlar om att utföra en hobby samtidigt som jag ska tjäna en liten slant på arbetet. Antalet bloggar och hemsidor ökar i fruktansvärd takt, det har aldrig funnits så många bloggare som det finns just nu. I Augusti går startskottet för "30 day challenge" där själva tävlingen går ut på att tjäna sina första $10 på sin hemsida eller blogg. Ed Dale som ena tävlingsledaren heter delar ett par gångger i veckan med sig av sina tips och trix till en blogg/hemsideägare för att hon/han ska lyckas bättre.

Antalet tävlande strömmar in efter fjollårets succé, där bland annat en deltagare drog in över $15 000 på sin idé (under 30dagar). Har du någon idé du vill testa så är den här tävlingen verkligen att rekomendera! Mitt mål är att bygga upp en hemsida och sedan försöka tjäna ihop till hemsidan och domänens kostnad plus en liten slant till mig själv. Vad är ditt mål?

PS. Har du några tips till bloggläsarna är det bara att kommentera ditt tips här nedanför rutan.
Här är länken till tävlingen: http://www.ThirtyDayChallenge.com

Exempel på detta kan vara när man åker skidor och utmanar sig själv i en backe som inte är alldeles för svår eller helt för enkelt, utan en backe som går att klara om man koncentrerar sig till 100 %. Det känns nästan som man svävar när man utfört en sak som man tidigare inte trodde var möjlig, man känner en obeskrivlig känsla i kroppen. Nästan som att "ingenting är omöjligt" just nu och inget kan stoppa en!

Frågan är fortfarande, vilket sorts liv vill du leva? När du vet vilket sorts liv du vill leva är det bara att sträva efter att uppnå det. All oro kommer vara som bortspolad när du dagligen sysslar med saker du brinner för att göra och inte nog med det. Du kommer få uppleva ständig lycka!

Lycka är alltså inget som går att fånga genom att jaga det, utan det är en effekt av att leva just dit drömliv! Alla människor har en sak gemensamt, vi har alla möjligheten att bestämma åt vilken riktning vi vill ta vårt liv åt. Vi har alla fötts med möjligheter!

"Ser ditt liv ut så som du vill att det ska se ut? Gör du alltid det du känner för att göra? Och vad kan du göra för att dessa frågor ska få svaret "ja"?

I nästa artikel tänker jag presentera ett annat av mina mål med detta år. Det kommer även diskuteras hur jag ska nå dit och även hur du kan nå dit!

Och på själva listan så är Volta med på plats 91:

91 "Drunkship of Lanterns"
The Mars Volta (2003)

The Mars Volta brought prog rock into the 21st century with this thrilling blast, and Omar Rodriguez Lopez announced himself as one of this decade's great young axmen, mixing Gang of Four riffs with Hendrix virtuosity, Latin rhythms and gallons of reverb.

Människan är en unik varelse med en enorm kapacitet, men ändå använder många bara en bråkdel av den kapacitet vi besitter. Vad skiljer egentligen Ingvar Kamprad med många andra? Jo, Invar Kamprad valde att gå utanför sin trygghets zon och han hade en idé som han följde till 100 %. Idag är han en av världens rikaste man. Han föddes inte rik eller ärvde massa pengar utan han följde en sak han brann för! Han valde att riskera, men han trodde så mycket på sin idé att han slutade med att bli en vinnare. Du kan också bli en vinnare, det handlar bara om att vilja bli en. Finn dina svagheter och du kommer att utvecklas som person. Du kommer ta ditt liv till nivåer du inte trodde var möjliga.

Uppgift!

1, Skriv ner dina svagheter och börja sedan leta efter sätt att förbättra dom! ex, Dålig kondition, börja springa.. Nervös att prata inför folk, börja prata inför folk

2, Fin 1 sak som du alltid velat göra, men aldrig gjort. Utför sedan den saken och börja inte förneka att du inte kan klara av den, för det kan du!ex, börja klättra, lära dig dyka etc

"Innan han lyckades skapa en fungerande glödlampa försökte han cirka 2000 gånger. Men när folk sa att han hade misslyckats sa han "Nej, jag har inte misslyckats. Jag har kommit på 2000 sätt att inte göra en glödlampa." Thomas Edison

”Man måste falla för att lära sig flyga”

“If you’re not in control of yourself, how can you be in control of others?”

“Yesterday is history, tomorrow is a mystery, but today is a gift, thats why it`s called present!”

“When I meet people with that type of attitude people who say, "That's not possible" I tell them, "For you it's not possible because you don't believe it. If you don't believe you can do it, you can't."

"If you think you can or you think you can't, you're right." - Henry Ford

“The only way to improve tomorrow is to know what you did wrong today.” - The monk who sold his Ferrari

"The only limits on your life are those that you set yourself" - The monk who sold his Ferrari

”När jag vaknade i morse kände jag mig på dåligt humör, men det var jag bara glad för, det visade ju att jag hade känslor”

Även om saker kan kännas hopplösa ibland så är det bara att se det positiva, se det som en utmaning där det väntar något gott i slutändan. Du kommer bli belönad, jag lovar.

Saker som medförs om du börjar tänka positivt
* Folk kommer dras till dig, då folk föredrar att vara med positiva hellre än negativa personer (Du blir attraktivare)
* Du blir lyckligare som person, du kommer uppskatta saker mer än vad du tidigare gjort
* Du kommer bli kreativare, då den negativa bara tycks se det dåliga i en sak medans den positiva hela tiden ser möjligheter

Hur blir jag positivare?
1, Där finns alltid två sidor på ett mynt, vilken sida väljer du att se saker ifrån? Den positiva eller den negativa sidan, valet är ditt.

2, Varje gång en negativ tanke kommer upp i ditt huvud ersätt den istället med en positiv, som att du byter ut den dåliga och negativa diabilden i huvudet till en ny positiv bild. Du kommer efter en månads tid märka stor förändring i ditt humör och det kommer spruta av livsglädje omkring dig. Tänk att kunna se en gammal rostig bil i garaget som att det vore en Ferrari eller Porsche som väntade på dig!

3, Ut och motionera, du kommer bilda mängder med endorfiner i kroppen. Endorfiner kan beskrivas som våra belöningshormoner . Det är det naturliga ämne som har störst positiv inverkan på kroppen

”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår!”

Boken "The Secret/Hemligheten" har sålt i över 12 miljoner exemplar och placerar sig därför som tvåa i boktoppen tätt bakom Harry Potter.

Ett tips, se youtubefilmerna. De är underbara och ger en rejäl motivation att sträva mot att uppnå ens drömmar!

Målet är inget annat än att hösten 2009 bege mig till Australien, för att utforska nya kulturer, nya sätt att leva och självfallet att lära mig både dyka och surfa under ett helt år! En dröm som jag haft enda sedan jag som liten hade tittat på tv och sätt två som surfade och hade sagt till min pappa "Kolla pappa, dom flytter på vattnet".

Att sätta upp mål driver oss framåt, delvis omedvetet på sätt att vi börjar ändra vårat sätt att se på saker. Sen jag satte upp Australien 2009 som ett av mina mål har fler och fler möjligheter att genomföra detta dykt upp, såsom ekonomiska och folk jag mött som både levt och varit bosatta i landet har dykt upp. Kommer du inte ihåg någongång du lärde dig ett konstigt ord och helt plötsligt såg du det ordet överallt? Det är precis det som händer i hjärnan om du sätter upp mål, du börjar se möjligheter överallt.

Dagens tips!

Så mitt första tips till läsarna är att ta en penna och papper och skriva ner alla mål du vill uppnå detta året, allt från att du vill spara ihop en viss summa pengar eller att du ska börja meditera. Ett tips är att dela in de stora målen i mindre bitar (ex. Stora målet: [Köpa bil] De små delmålen: [skaffa jobb, börja spara etc etc]. Gå sedan och häng upp denna målkartan på ett ställe där du ser dem ofta (jag har mina hängande nära sängen). Ägna sedan lite tid varje dag åt att uppfylla dina mål!

The only limits on your life are the ones that you set yourself

The Monk Who Sold His Ferrari

]]> http://fredimellanostern.wordpress.com/?p=399 Thu, 19 Jun 2008 23:07:12 +0000 Red. http://fredimellanostern.wordpress.com/?p=399 Viola Furubjelke umgås enbart med extremister

SITT SAMRÖRE med terroranhängare försvarade Viola Furubjelke med motiveringen att dialog med Hamas är nödvändigt. Men varför för inte Viola Furubjelke dialog med Israel?

Viola Furubjelke höll i januari 2008 ett föredrag på Stadsteatern som utannonserades som "fredsföredrag".

FURUBJELKES FÖREDRAG hade inte med fred att göra. Föredraget hade sex huvudspår...

• Källan till allt ont i konflikten är Israel.
• Hamas som var vinnare i det palestinska valet är en politisk organisation som indirekt erkänner Israel och vill ha 10 års vapenvila samt skall vara med vid fredsförhandlingar.
• Nuvarande fredsförhandlingar och eventuella fredsavtal mellan Israel och Abu Mazens Fatah (som hon kallar 'broderparti' till Socialdemokraterna) är inte giltiga utan Hamas.
• Den palestinska raketbeskjutningen mot Israel är tandlös på grund av raketernas låga tekniska standard, medan Israels svar på beskjutningen i form av likvidering av dem som skjuter är oproportionerligt våld.
• Palestiniernas rätt att återvända är självskriven på grund av att FN fattade beslut om detta.
• Palmecentret lägger stora resurser som förmedlare mellan Fatah och Hamas.

Nu har Palmecenter (PC) gått från ord till handling. Genom att organisera seminariet med deltagande av den kände terroristanhängaren Azzam Tamimi, som stödjer självmordterrorismen, visar PC att centret är en del av den aktiva militanta kampen mot Israel. Viola Furubjelke har deltagit i Hamaskonferenser i Gaza. Hamas är stämplad som terroristorganisation både av FN och EU. Viola Furubjelke, som ofta hänvisar till folkrätten, struntar i denna folkrätt när det gäller att motverka Israels existens.

I skalan mellan höger- och vänsterideologier ligger Hamas längs till höger. Organisationen bekämpar demokrati med hänvisning till att makten ligger hos profeten Muhammed och hans representanter på jorden. Hamas är en fundamentalistisk religiös rörelse. Israeliska personer och organisationer som Viola Furubjelke samspråkar med tillhör extremvänstern i Israel. Organisationen Israeli Committee Against House Demolitions är en marginell rörelse med drygt 400 medlemmar. Detsamma gäller organisationen Rabbiner för fred. Viola Furubjelke talar om dialog mellan parterna för att nå fred, men hon har ingen dialog med etablerade partier som är sionister och som utgör över 70 % av den israeliska befolkningen. Dessa kommer att bestämma om fred skall uppnå.

På Palmecentrets hemsida försvarar man Tamimis medverkan i seminariet med motiveringen

Det går inte att stoppa huvudet i sanden och låtsas att dessa åsikter inte finns. Det främjar inte dialogen i Mellanöstern som är helt avgörande för utvecklingen i regionen.

Uppenbarligen går det däremot bra att låtsas att en dialog kan föras utan den överväldigande majoritet av israeler som vill ha fred och frihet utan att ge avkall på sina nationella rättigheter.

Frågan är hur Viola Furubjelke kan kombinera dessa relationer utan att ha moraliska betänkligheter. Svaret är att hatet mot Israel och sionismen är den som förenar Palmecentret, Hamas och extremvänstern i Israel.

Hur kan en svensk kvinna med relativt låga politiska ambitioner hamna i en sådan situation där hatet får överhanden över sunt förnuft?

Som en god socialdemokrat fick Viola Furubjelke tjänst som svensk ambassadör i Syrien. Viola Furubjelke berättade själv att under den perioden utvecklade hon mycket goda relationer till Hamas ledning, som finns i Damaskus. I och för sig är det egendomligt att en officiell svensk representant har nära relationer till en terroristorganisation. Detta bör strida mot socialdemokratisk ideologi.

Vad som är än mer egendomligt är att en borglig regering beviljar Palmecentret flera miljoner kronor för att kunna möjliggöra dessa hatkampanjer mot en välsinnad nation som man har diplomatiska förbindelser med. Att kritisera Israels politik är en sak, men att bevilja medel för ansträngningar att förinta Israel är något helt annat.

Palmecentret har inget inflytande i fredsprocessen. Under Thomas Hammarberg hade Palmecentret internationell status, som helt försvann när Viola Furubjelke tillträdde som ny generalsekreterare. På samma sätt är Sveriges roll som medlare eller samtalspartner försvinnande liten.

I Israel betraktas Sverige som en av de mest antiisraeliska staterna i EU. Det har visat sig att majoriteten av länder i EU inte alls tycker som Sverige. Relationerna mellan Israel och EU uppgraderades, något som orsakade protester från Israelhatare som t.ex. Diakonia. Man kan förmoda att Viola Furubjelke inte blev glad, när hon upptäckte att båda hon och Palmecentret tillhör en minskande minoritet blad europeerna. Ett tag trodde man att en dialog med Palmecentret skulle kunna medverka i fredsansträngningarna. Idag vet vi att det för närvarande är meningslöst.

Oded Meiri

FiM

Se: Vänsterns Dream Team: VU, Orback (s) och Azzam Tamimi

... Inte ett ord om att Nasser ville driva judarna i havet

... Ingenting om PLO:s fasplan från 1974 med Israels försvinnande som mål

... Ingenting om samma slutmål hos Ahmadinejad, Hamas och Hizbollah

... Ingenting om Arafats försnillade biståndsmiljarder

... Ingenting om dessa miljarder till terror

... Ingenting om att ”Muren” byggdes på grund av Arafats terror

... Ingenting om att palestinierna skulle kunna stoppa terroristerna

... Ingenting om hur den palestinska ekonomin skulle kunna ha lyfts efter Oslo-avtalen

Läs hela artikeln av Franz T Cohn: Palestinavänner medger inga misstag